Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marmontels »Zemire och Azor» komedibalett med sång, öfversatt af Anna Maria Malmstedt, sedermera såsom fru Lenngren så ryktbar inom vår vitterhet, och till hvilken balett Kellgren skrifvit en prolog, med musik af Uttini. Vid detta tillfälle blef Kellgren förestäld för konungen, men det dröjde ännu två år, innan han af honom erhöll något gunstbevis, oaktadt han innan slutet af året 1778 med anledning af drottningens kyrkotagning skrifvit en ny prolog till »Iphigenie i Auliden», som uppfördes å kongl. teatern den 29 December.
Samma år begynte Kellgren äfven utgifva Stockholms-Posten, hvars första nummer utkom den 29 Oktober 1778 och hvilken i början betraktades såsom en oppositionstidning. Fersen[1] yttrar härom: »Det hade sedan någon tid i Stockholm utgifvits på trycket en tidning, kallad Stockholms-Posten. Man kände ej författaren, dess redaktion utgjordes af ett litterärt sällskap, som hade skrifklåda, hvilket skref detta blad, som hade en stor afsättning. Det hade en satirisk karakter, alltid angenäm för allmänheten; der framstäldes hofvet, tidens seder och styrelsens åtgärder med all den frihet och skärpa, som tryckfrihetsförordningen kunde medgifva. Ministrarne afskydde detta blad lika mycket som allmänheten älskade detsamma. Konungen betraktade det med missnöje; men han ville ej förbjuda det, för att icke gifva dementi åt sin egen tryckfrihetsförordning, som var hans verk och blifvit afgifven med så mycket buller.»
Sannolikt var också Kellgrens deltagande i en oppositionstidning anledningen, hvarför Gustaf III dröjde att lemna honom några bevis på sin bevågenhet, oaktadt hans ständigt stigande litterära anseende. Kellgren hyste ock ganska frisinnade politiska åsigter, visserligen icke af samma art som de s. k. patrioternes, hvilka ifrade för återställandet af frihetstidens statsskick, men svärmande för det slags frihetsideal, hvilket de franske upplysningsförfäktarne uppstält och som banade vägen för den franska revolutionen och republiken, ehuru Kellgren var långt ifrån att vara en republikan i ordets nyare bemärkelse, då han tvärtom hyste en varm beundran för Gustaf III:s person, medan han ganska skarpt i sin tidning utfor mot all slags despotism. Gustaf III tyckes ock hafva insett, att Kellgrens frihetsidéer icke voro af det farliga slaget, ty i November 1780 fäste han honom vid sin person genom hans utnämning till konungens bibliotekarie, med ett litet arvode från en hospitalsfond.
Under tiden hade Kellgren dels i Stockholms-Posten, dels i de af samfundet Utile dulci utgifna Vitterhetsnöjen infört flera nya dikter, som ytterligare ökade hans skalderykte, och började nu äfven försöka sig såsom dramatisk författare. År 1780 skref han texten till »Proserpina», opera i en akt, med musik af Kraus, hvilken uppfördes i Juni 1781 på Ulriksdal inför konungen, men blef aldrig offentligt gifven, och samma år skref han ett »Divertissement», hvilket hertig Carl lät gifva på konungens födelsedag, samt en »Intermede», uppförd å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
