Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.d. Den katolska tiden. Öfvergångstiden - II.1.e. Folkungatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och svensken Botvid. Af märkliga händelser må anföras endast
det stora slaget vid Lena i Västergötland (år 1208), där en af en
tronpretendent inkallad dansk riddarhär blef så godt som fullständigt
tillintetgjord - en tilldragelse som i saga och sång fortlefde i
vårt folks minne genom århundraden. - Att äfven under denna period
ett rikt andligt lif pulserade åtminstone å vissa tider och orter
bland vårt folk, bevittnas af det faktum, att från denna tid torde
härstamma flertalet af Sveriges berömda folkvisor.
Vid periodens utgång var en begynnelse gjord till Finlands
återeröfring, men af det nuvarande Sverige hörde icke allt till
Sveriges rike, i det Skåne, Halland och Blekinge lydde under Danmark
samt Bohuslän, Jämtland och Härjedalen under Norge. Och fortfarande
var väl en stor del af norra Sverige (kustlandet oafsedt) en ren
ödemark.
Folkungatiden (1250/1389). Under Folkungaätten, hvars mest betydande
personlighet är Birger jarl, hvilken under åren 1250/66 styrde
Sveriges rike såsom förmyndare för sin son Valdemar, trädde Sverige
i närmare förbindelse med det öfriga Europa. Afpassningen efter de
nya förhållanden, hvari kristendomen infört det, var nu fullbordad,
och samhället antager alltmera samma former som samtidens andra
stater. Den forna bonddemokratien gaf fullständigt vika för en
genomförd ståndsdelning, där kyrkan stod som en stat i staten och
adeln höjde sig öfver folket, hvars beslutanderätt den på sina
herredagar började tillvälla sig, medan dess främsta män i egenskap
af rikets råd omgåfvo och ej sällan behärskade konungen. Genom
en lifligare handel inom och utom landet utvecklade sig alltmera
städerna med sitt borgerskap. Beröringen med utlandet förmedlades
mest genom hansestäderna, från hvilka en mängd tyskar inflyttade
i våra städer samt lade grunden till det svenska bergsbruket.
I det inre rådde under konungarnes ledning en kraftig verksamhet
på lagstiftningens område. Äfven här intränga allmänt europeiska
rättsseder, kvinnans ställning förbättras och träldomen afskaffas. De
gamla landskapens lagar upptecknas skriftligen och sammanföras 1347
i en allmän landslag, som i slutet af samma århundrade var antagen
af alla landskapen. Därmed var ett stort steg taget mot det urgamla
svenska landskapsförbundets sammanslutning till en enhetsstat. Adeln
befästes genom rusttjänstens införande af Magnus Ladulås (vid 1280),
då krigstjänst till häst medförde skattefrihet och förläningar
af jordagods gåfvos i lön för rikets tjänst. Ett ordnadt ärftligt
länsväsende efter allmänt europeiskt mönster kom dock ej till stånd,
och feodalismen vann lyckligtvis aldrig insteg i Sverige.
De sydligaste landskapen (Skåne, Halland och Blekinge) förenades för
en kort tid med Sverige, men i saknad af landsvägar hänvisades de
genom den lifliga samfärdseln öfver Sundet till Danmark och återföllo
snart dit. Men som herre öfver Sundets båda stränder kunde Danmark
efter behag gynna eller hämma Sveriges sjöförbindelse med utlandet,
och vårt förhållande till Danmark utgör genom sekler en fortlöpande
kamp om Öresund. För att tillförsäkra sig andra vägar utåt måste
Sverige hålla vänskap med hansestäderna och de holsteinska grefvarne,
och de familjeband konungarne ömsevis knyta med Holstein, Danmark och
Norge beteckna gången af deras utländska politik. I öster fullföljde
Birger jarl (före 1250) och Torgils Knutsson (före 1300) Finlands
eröfring och kristnande men lyckades icke gentemot det mäktiga
Stor-Novgorod återställa Sveriges gamla inflytande i Ryssland.
En ständig källa till inre svaghet voro de olycksaliga brödratvister,
som framkallades genom den i urgammal germansk sed grundade
förläningen af hertigdömen åt konungarnes yngre bröder. Dessa
strider försvagade konungamakten, på hvars bekostnad adelns
inflytande tilltog. Under den välmenande och folkkäre men svage
Magnus Eriksson blefvo stormännen så öfvermäktiga, att de till
sist afsatte konungen och hans ätt och inkallade hans tyske frände
Albrekt af Mecklenburg (1363/89) för att under honom få styra och
ställa efter behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
