Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 2. Vattensystem. Av A. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
I. FYSISK GEOGRAFI.
Högvattenmängderna synas vara relativt låga, sannolikt beroende på de
skog-och myrrika dräneringsområdena. Lågvattenmängderna nedgå däremot i
exceptionella fall till 1 si pr kvkm.
Hos de mellansvenska låglandsfloderna antar vattenvariationen en mera
sydlig typ, med sommar- och vinterlågvatten ungefär lika stora. Vårens
vattenstånd är avgjort årets högsta och inträffar i medeltal i mitten av april.
Höstflod förekommer i regel. Variationens storlek är mycket växlande, i det att
häftiga flöden förekomma i sjöfattiga floder å den ofta lerhaltiga jordmånen.
Medelavrinningen minskas ytterligare i jämförelse med föregående gruppers
och håller sig (Fyrisån = 230 mm, Nyköpingsån = 200 mm) i regel mellan
5 och 10 si pr kvkm, varvid den är betydligt större i de västra floderna än i
de östra. Avrinningsprocenterna nedgå till 30—40 Högvattenmängderna äro
ofta mycket stora (150—200 si pr kvkm) i de sjöfattiga slättområdena,
lågvattenmängderna åter mycket låga (< 1 si pr kvkm).
Småländska höglandets floder hava skogsälvarnas karaktär, men det sydliga
läget giver vattenståndsvariationerna en sydlig typ med utpräglat
sommarlågvatten och mindre betydande vinterlågvatten. Det förra når sitt minimum i
regel omkring mitten av augusti, det senare redan i mitten av februari.
Vårhögvattnet, som i allmänhet når sitt maximum redan i slutet av mars eller
början av april, är visserligen i regel årets högsta, men höstens och vinterns
flöden äro i genomsnitt icke mycket lägre.
Medelavrinningen är i allmänhet högre än inom föregående grupp. Stor
skillnad råder mellan de östra och västra vattendragen. I de förra nedgår
avrinningen ofta under 10 si pr kvkm, särskilt på nord- och ostsluttningen, eller
håller den sig däromkring (Helgeån 11 si pr kvkm = 350 mm). Uti de västra
åter är den mycket stor och överträffar till och med de flesta fjällflodernas
(Nissan = 17’3 si pr kvkm = 550 mm). Detta sammanhänger med det starkt
framträdande nederbördsmaximet på västsluttningen av det småländska höglandet.
Avrinningsprocenterna torde variera mellan 30 och 00 %. Högvattenmängderna
äro icke särskilt höga, i regel omkring 60 si pr kvkm. De normala
lågvattenmängderna hålla sig omkring 2—4 si pr kvkm. De exceptionella nedgå till 1—3
si pr kvkm.
Skånes floder visa ännu mera utpräglat en sydlig gång hos vattenståndets
variationer, med lågt sommarvatten och högt vintervatten. Medelavrinningen
torde hålla sig något över 10 si pr kvkm. Variationerna äro i de små,
sjöfattiga och leriga områdena stora och högvattenmängderna kunna uppgå till 150
—200 si pr kvkm, medan lågvattenmängderna nedgå under 1 si pr kvkm.
Avrinningsprocenterna torde utgöra omkring 30—35 %.
De stora sjöarna och deras avloppsälvar hava så olika karaktär hos sin
vattenföring, att de måste hänföras till en särskild hydrografisk grupp. För alla
gemensamt är en liten årlig medelvariation (30—40 cm) men en betydlig absolut
variation (1—3 m). Detta sammanhänger med deras stora magasineringsförmåga
och därmed utjämnande inverkan på nederbördens och tillflödenas variationer.
De komma därigenom att avspegla längre fluktuationer hos dessa och icke de mera
tillfälliga. Av sådana fluktuationer synas speciellt att vara av stor betydelse
dels en med en medelvaraktighet av något mer än 2 år, dels en om 11 år men
av den art, att under denna tidrymd tvenne maxima och minima uppträda.
Mest påverkas vattenståndsvariationerna av dessa långvarigare perioder uti
Vänern, minst uti Mälaren. Den årliga perioden har i genomsnitt sitt maximum
i Mälaren uti maj, i Vänern i juni eller juli och i Vättern först i augusti eller
september, vilken sistnämnda anomali torde vara att tillskriva Vätterns karaktär av
källsjö med riklig grundvattenstillförsel. Uti Vättern förekomma starkt utpräglade
dagliga variationer beroende på uppkomsten av stående vågor, »seiches».
Huvudsvängningens periodlängd är i det närmaste 3 timmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
