Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 4. Geologi. Av E. Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
I. FYSISK GEOGRAFI.
grus, sand, lera m. m., de s. k. kvartära avlagringarna eller lösa jordlagren,
vilka i allmänhet bilda en mer eller mindre sammanhängande ytbetächning.
Urberget (arkeiska systemet) utgöres av många olika bergarter, såsom
gnejser och graniter, porfyrer, leptiter, kalksten, glimmerskiffer, lerskiffer
(fyllit), kvartsit och grönstenar.
Det största gnejsomrkdet utbreder sig över västra delarna av södra och
mellersta Sverige, från Skåne till Vänern och över västra Värmland vidare norrut.
Ett annat, men mindre område har sin huvudutbredning i Södermanland,
varifrån det utsträcker förgreningar till angränsande landskap. Gnejser upptaga
också en stor anpart av det norrländska kustområdet. Inom samtliga dessa
områden finnas gnejser av ganska växlande beskaffenhet i avseende på struktur och
sammansättning m. m. Typisk för det förstnämnda området är den röda,
jämn-korniga, med små järnmalmskorn impregnerade s. k. järngnejsen; därjämte spelar
en grå, bandad och tydligt skiffrig gnejs en betydande roll. För det
sörmländska gnejsområdet är den gråa »granatgnejsen» den mest karakteristiska
varieteter vilken ofta även accessoriskt innehåller mineralen sillimanit, grafit och
cordierit. Av övriga karakteristiska varieteter, som förekomma inom
gnejsområdena, må här endast nämnas den gröna, pyroxenförande »Varbergsgraniten», som
i stor utsträckning brutits vid Varberg.
Porfyr förekommer i flera av Sveriges provinser, dock huvudsakligen inom
östra hälften av Småland, i Dalarne och i Lappland. Inom Dalarnes
porfyrom-råde, särskilt inom Älvdalens socken, träffas flera hårda, vackra och färgrika
varieteter, vilka bearbetats vid Älvdalens porfyrverk. Porfyrerna hava karaktären
av yteruptiver; de anses hava flutit ut över jordytan och stelnat där såsom mer
eller mindre mäktiga bäddar i likhet med senare tiders lavor.
Delvis sammanhörande med porfyrerna och stundom svåra att skilja från dessa
äro de finkorniga kristalliniska skiffrar, som benämnas leptit (förr
»hälleflint-gnejs» och »eurit»). Leptiter upptaga ganska stora områden i norra Sverige samt
i Västmanland och Dalarne; mindre områden förekomma i andra delar av
mellersta och östra Sverige. I kustområdet vid Västervik i Småland samt i
Dalsland har arkeisk kvartsit en avsevärd utbredning.
Inom leptitområdena och, ehuru mera sällan, även inom vissa gnejser
förekomma lager och stora, långdragna körtlar av kristallinisk kalksten eller marmor.
Detta är huvudsakligen förhållandet inom östra delen av mellersta Sverige.
Bergarten tillgodogöres flerstädes dels för arkitektoniska och prydnadsändamål,
dels för bränning.
Gnejserna och leptiterna m. fi. äro i allmänhet pressade och veckade samt
på mångahanda sätt omvandlade och förändrade till beskaffenhet och
utseende, så att deras ursprungliga natur är svår att utreda; men i nära
anslutning till dem finnas dock på några ställen sedimentära bergarter,
vilkas klastiska natur är bibehållen. Främst bland dessa förekomster
må anföras den huvudsakligen av lerskiffrar bestående
Grythytteforma-tionen i Örebro län, vilken tillika innehåller ett grovt konglomerat med
bollar av gnejs- och leptitavdelningens bergarter, men icke av närliggande
graniter. Vidare må påpekas den med böljslag och diskordant skiktning
försedda kvartsiten i Tösse socken på Dalsland, kvartsitkonglomeratet vid
Västanå i nordöstra Skåne, lerskifferformationen viel Los i Hälsingland
samt flera förekomster av lerskiffer, konglomerat och kvartsitsandsten i
Västerbotten (förnämligast i Skellefteåtrakten) och Norrbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
