- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
143

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 3. Folklynne och sociala förhållanden. Inl. av G. Sundbärg, rev. av J. Asproth - Stånd och klasser. Av P. Fahlbeck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STÅND OCH KLASSER.

143

Detta sista hindrar icke, att i alla händelser adelns ställning under
sexton-hundratalet blev i hög grad besvärande för de övriga stånden, särskilt dess
fortfarande frihet från de flesta ordinarie skatter, vilka på grund härav föllo sä
mycket tyngre på rikets övriga innebyggare. Störst var faran för allmogen, som
ånyo, liksom tre århundraden tidigare, hotades med social och ekonomisk
undergång. Denna gång kom räddningen från konungamakten och riksdagen (vid
vilken adeln hade emot sig präster, borgare och bönder). Efter trettioåriga
strider (1650—82) lyckades det till sist för Karl XI att genomdriva beslutet om
indragning till kronan av den stora mängd kronogods, som särskilt av
drottning Kristina blivit skänkta eller bortförpaktade till adeln, och denna reduktion
genomfördes av konungen till en sådan omfattning, att den bildar epok i den
svenska jordbesittningens historia. Största delen av de indragna godsen
övergingo sedermera genom köp till självägande bönder, och härigenom var för denna
samhällsklass en så stark ekonomisk ställning vunnen, att efterverkningarna
där-utav ännu i denna dag göra sig med styrka gällande i Sveriges politiska liv.
— Vad angår adeln — hos vilken under storhetstiden utvecklat sig en stark
skillnad mellan hög- och lågadel — kvarstod detta stånd efter den stora
reduktionen såsom en talrik men jämförelsevis fattig klass, som hade att till stor del
söka sin utkomst genom ämbeten i statens tjänst,

Karl XI:s stora reduktion gjorde dock icke slut på ståndsstriderna i Sverige.
De upplågade ånyo under det adertonde århundradet och gällde nu adelns
privilegier, främst dess uteslutande rätt till högre ämbeten samt till besittande av
privilegierad jord. (Det bör nämligen anmärkas, att den gamla friheten från
vissa skatter nu var fästad vid jorden såsom sådan.) Ånyo genomfördes en
social reform, denna gång av Gustav III (1789), som för priset av ett
upphävande till större delen av adelns privilegier i dessa punkter köpte sig de
övriga ståndens samtycke till det (kortvariga) kungliga enväldets införande. Vad
som ännu återstod av privilegier av någon betydelse, avsade sig adeln frivilligt 1809.

Stånden hade härigenom förlorat sin äldre rättsliga betydelse, men de
kvarstodo icke desto mindre såsom politiska organ ända till år 1865, då riksdagens
urgamla fördelning på de fyra stånden utbyttes mot den nuvarande i tvenne
kamrar, vilka tillsättas på grund av samfällda val. Adeln utgör visserligen
fortfarande en egen korporation men blott för vården av gemensamma fonder, och
upphöjandet i adligt stånd har i verkligheten upphört. Adeln har härundér uppgått
uti den s. k. bildade klassen och adliga återfinnas i alla yrken och alla ställningar.
År 1892 avskaffades till sist även den i det föregående omtalade skattefriheten
för visst slag av jord, den sista kvarlevan av de gamla sociala förhållandena.
Härmed var den sekellånga striden mellan »stånden» förd till slut, och ett nytt
tidevarv har kommit. Striden står nu ej längre mellan »stånd» utan mellan »klasser».

Genom representationsförändringen 1866 blev ställningen i Sverige
ganska egendomlig. Den politiska makten kom till övervägande del i de
självägande böndernas hand; i detta fall kunde man i våra dagar tala
om en »böndernas storhetstid». Det egendomligaste draget därvid är, att
Sveriges bönder utöva denna makt själva, icke genom förtroendemän
ur andra samhällsklasser. I Sveriges riksdag sitta nämligen mer än 100
bönder såsom medlemmar — ett förhållande som har sitt motstycke blott
i Norge och Danmark och även där icke i så stor skala som i Sverige.
Den dominerande ställning, som bönderna intagit i riksdagen från 1866
har emellertid genom den senaste representationsreformen av 1909 högst
betydligt inskränkts. Den kroppsarbetande, ej besutna befolkningen, som
därförinnan blott sparsamt var företrädd i Andra kammaren, har med den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverig15/1/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free