Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 9. Den vittra litteraturen. Av R. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VITTRA LITTERATUREN.
453
var dock att höja den rent svenska kulturen, och de skalder han samlade kring
sig behandlade oftast fosterländska ämnen, även om framställningssättet visade
främmande impulser. Med Franska akademien till föredöme inrättade konungen
Svenska akademien, som fick till uppgift att ägna sig åt vältalighet och
skaldekonst samt språkets uppodling. Gustav III var framför allt intresserad för
dramat och författade tillsammans med sina skyddslingar bland skalderna flera
dramer och operatexter. Den förnämste av dessa Konungens medarbetare var J. H.
Kellgren (1751—95), som vid sidan av Gustav III är den mest typiske
representanten för sitt tidevarv. Genom sitt studium av den franska litteraturen
hade Kellgren tillägnat sig ett starkt sinne för formen, varför ock hans poetiska
stil är sällsynt fulländad. Som en äkta Voltaires lärjunge var han en förkämpe
för civilisation och mänsklighet, och med satirens skarpa vapen bekämpade han
i sin tidning »Stockholmsposten» oförskräckt alla yttringar av okunnighet, råhet
och vidskepelse. Alla slags fördomar, ali egoism och allt maktmissbruk hade i
honom en ständigt vaken fiende. Ehuru Kellgren till sin uppfostran var fransk,
fanns det dock ett germanskt drag hos honom, som ej helt och hållet kunde
utplånas, och särskilt i hans senare dikter visa sig ett känslans djup och en
innerlighet, som bära vittne om, att denne sin tids mest framstående ande
slutligen kommit till insikt om tomheten av en ensidig förståndsupplysning.
K. G. af Leopold (1756—1829), Kellgrens samtida medtävlare, var denne
möjligen överlägsen i snille. Leopold är i sina skaldebrev, berättelser och odén
till formen elegantare än Kellgren men saknar dennes värme och entusiasm.
Hos den tredje av tidevarvets idébärare, Anna Maria Lenngren (1755—1817), vet
man ej vad man mest skall beundra: det nobla hjärtelaget eller den roande, oftast
tämligen harmlösa satiren. Hennes styrka ligger i små fint utmejslade
genretavlor. .
I opposition mot Voltaires filosofiska idéer ställer sig en skola, representerad
i Frankrike av J. J. Rousseau och i Tyskland av Sturm und Drang-författarne.
Som målsman i Sverige för denna riktning finna vi T. Thorild (1759—1808),
som med entusiasm förfäktar känslans och naturens rätt och på ett kraftigt men
ofta överdrivet sätt påvisar den begränsning i uppfattning, som vidlåder den
fransk-klassiska smaken. Han framhåller även den frändskap, som förenar vårt
folk med det engelska och tyska och som borde förmå oss att i främsta rummet
därifrån hämta våra mönster. Ehuru man kan förebrå Thorild ett allt för
dunkelt och paradoxalt framställningssätt, var han dock en verkligt genialisk
kritiker. Men däremot ägde han för litet av verklig skaldebegåvning för att kunna
vinna seger över den gamla skolan. Även en med honom besläktad skaldenatur,
B. Lidner (1757—93), som ägde en ovanligt rik känsla och en frodig men tygellös
fantasi, hade en alltför svag karaktär och var i sitt levnadssätt en alltför
oregelbunden personlighet för att kunna utföra ett dylikt värv.
Under några år efter Gustav IH:s död var den fransk-akademiska skolan
envåldshärskare inom vitterheten, och poesien urartade till en abstrakt formalism
utan motsvarande känsloinnehåll — ett förhållande som visar, att denna
smakriktning redan sett sina bästa dagar. Men även denna tid har att uppvisa rikt
begåvade skalder, som dock ej under det akademiska tvånget fullt kunde bringa
sin ursprunglighet och individualitet till utveckling och mognad. Så var
förhållandet med de båda biskoparne F. M. Franzén (1772—1847) och J. O. Wallin
(1779—1839). Franzén, som var en mild och innerlig skaldenatur, skapade en
enkel, rent idyllisk lyrik, klar som källans vatten, oskuldsfull som barnets blick
och trängtande efter överjordisk renhet. Wallin, som hade ett dystrare och
kraftigare skaplynne, är vårt lands störste psalmdiktare; hans förnämsta verk är
kyrkopsalmboken av år 1819.
Efter 1809 års statsvälvning och förlusten av Finland visar sig en ny anda
inom vår vitterhet. Den romantiska skolan uppträder, och en våldsam kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
