Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 10. De sköna konsterna - Skulptur. Av [C. R. Nyblom] Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
män i landet. Men även därvid har han utfört ett storverk, för vilket
eftervärlden är honom tack skyldig. Genom hans medaljonger känna vi nu de låt
vara idealiserade anletsdragen av nästan hela den krets av betydande personer
inom staten, vitterheten och konsten, som omgåvo konung Gustav. Han erhöll
dock även några uppdrag av mera offentlig art, nämligen den stora gruppen Axel
Oxenstierna och historien, i brons placerad på fotställningen av Gustav II Adolfs
staty, det första lyckade försöket hos oss att skildra en historisk personlighet i
hans verkliga karaktär; vidare det så i tanke som i utförande snillrika
minnesmärket över Cartesius och den stora väggskulpturen Kristi uppståndelse, båda
i Adolf Fredriks kyrka; samt den berömda bronsstoden av Gustav III, liksom
den nyssnämnda statsmannen framställd i sin tids dräkt (1790, avtäckt 1808).
Dessa sistnämnda arbeten voro vinsten av hans hemkallande, och den var visst
icke ringa; men han var dock av sin genius kallad till något annat. Han var
den första, som från ideal basis bröt med barocken och de franska traditionerna,
och sensualist som han var, var han kallad att föra rörelsen framåt utan alltför
stark dragning åt antikens objektiva kyla. Men det vart honom ej förunnat att
göra det. Han blev en Protesilaos, som offras i kampens början och icke får
vara med att storma Troja. Att hans senare verksamhet förlades till det avlägsna
Sverige gjorde, att han ej kunde påverka den europeiska konstutvecklingen så
som han eljest skulle ha gjort. Men han blev dock ej blott den första utan
kanske ock den största bland svenskfödda konstnärer.
En särskilt art av skulptur, som även idkades hos oss under 1700-talet, var
medaljgraveringen. Dess förnämsta mästare var J. K. Hedlinger, från Schweiz
(vistades i Sverige 1718—45 med ett par avbrott för resor till södern), en mästare
som på sin tid var den förnämsta i Europa och som utförde många om grekisk
finhet påminnande medaljer. Han efterföljdes först av sin skickliga lärjunge D.
Fehrman (1710—1801) och sedan av dennes lärjunge G. Ljungberger (1734—87).
Skulpturen höll sig under 1800-talets första hälft rätt väl uppe, medan de
övriga konsterna visade matthet och nedgång. Detta berodde därpå, att den till
en början fortlevde på Sergels traditioner. De första utövarna av skulpturens
konst voro också dennes lärjungar — först E. G. Göthe (1799—1838), som dock
tagit mera intryck av Canova än av sin manliga svenska lärare; sedan J. N.
Byström (1783—1848), hans överlägsna medtävlare, som levde sitt senare liv
mest i Rom och utmärkte sig inom det sinnligt yppiga samt blev en mästare i
marmorbehandlingen: se t. ex. Juno med Herkulesbarnet vid bröstet och den
täcka och behagfulla statyn av skådespelerskan Emilie Högqvist.
Av helt annan art var den tredje och mest kända av det förra halvseklets
bildhuggare, B. E. Fogelberg (1786—1854), som mot den antika gudavärldens under
renässansens trenne århundraden förbrukade ideal försökte sätta nya, ursprungliga,
nationellt nordiska sådana, sprungna ur en frisk, energiskt skapande fantasi.
Hans framgång betygades också genom Thorvaldsens aktningsfulla omdöme om
hans Tor (i Rom 1842). Därjämte har han prytt vår huvudstad med ett par
goda statyer, Birger Jarl och Karl XIV Johan samt Göteborg med Gustav
II Adolf. Hans efterföljare både i allmän riktning och i monumentalskulptur
var K. G. Qvarnström (1810—67), varom vittnar såväl hans grupp Loke och
Höder som ock hans minnesstoder av Tegnér, Engelbrekt och Berzelius.
Samtidig var J. P. Molin (1814—73), som efter att ha fått sin första utbildning i
Köpenhamn, sedan arbetade vidare i Rom och sist genom sina Bältespännare
vann en berömmelse, vilken ej stördes av några anmärkningar, som gjordes mot
hans staty av Karl XII (1868). Hans är också den genialt tänkta fontänen (1873)
i Kungsträdgården.
Av de avlidna skulptörerna återstå att nämna: J. F. Kjellberg (1836—85),
Molins efterföljare i Akademien och upphovsman till Linnéstoden i Stockholm;
A. Carlsson (1846—78), elev av Molin, mest känd för sin vas av brons samt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
