Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Botanik. Av H. Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTASIK.
551
Den antarktiska- vegetationen har undersökts av C. Skottsberg (f. 1880), som
därjämte studerat vegetationen i sydligaste delen av Sydamerika. Den tropiska
och subtropiska vegetationen i Sydamerika har dessutom undersökts av P. Dusen
(f. 1855) och R. Fries (f. 1876) samt framför allt av C. A. M. Lindman (f. 1856)
och G. A:son Malme, som med understöd från de frikostiga donationer, som gjorts
av den i Brasilien levande svenske läkaren A. F. Regneli (1807—84) gjort
botaniska forskningar i Sydbrasilien.
Växtgeografien, som sedan Wahlenbergs tid legat nere, fick en ny
utgångspunkt, den utvecklingshistoriska, genom A. G. Nathorsts upptäckt 1870 av en
glacial flora av dvärgbjörk, polarvide, Dryas m. fi. i Skånes sötvattensleror.
Detta uppslag har sedermera fullföljts, dels av honom själv, dels av flera andra
forskare, såsom Gunnar Andersson (f. 1865), R. Sernander (f. 1866) m. fi. Genom
studiet av växtlämningar i leror, älvsandsavlagringar, torvmossar och bladavtryck
i kalktuffer har man lärt känna en stor mängd växtarters invandringsföljd, och
genom att sammanställa de botaniska iakttagelserna med geologernas studium
av Skandinaviens geografiska utveckling under kvartärtiden har man ernått det
vackra resultatet, att vegetationens utveckling sedan istiden är till sina
huvuddrag känd. Andra växtgeografiska undersökningar med särskild härisyn till
växtsamhällenas sammansättning och biologi ha utförts av H. von Post(1822—1911),
R. Sernander, Alb. Nilsson (1860—1906), S. Birger (f. 1879), G. Samuelsson
(f. 1885), Gunnar Andersson, H. Hesselman (f. 1874), J. Frödin (f. 1879), Th.
Fries (f. 1886) m. fi.
Såsom det framgår av det föregående, var systematik och artbeskrivning
mycket länge det viktigaste målet för svensk botanisk forskning. Orsaken
härtill torde utan tvivel vara att söka i Linnés stora inflytande. Andra områden,
med undantag av växtgeografi, kommo jämförelsevis sent att spela samma roll
som systematik, men utvecklingen har i senare tid gått snabbt och i närvarande
stund torde man kunna säga, att svensk botanisk forskning omfattar botanikens
alla områden. Redan K. A. Agardh gjorde anatomiska och morfologiska
undersökningar, men uppfattningen av det sedda grumlades av naturfilosofiska
spekulationer. Den förste växtanatomen hos oss i modern mening är F. V. K.
Areschoug, som genom sina undersökningar sökt uppvisa ett samband mellan
växtens byggnad och de yttre betingelserna och som vid Lunds universitet
bildade en särskild, mycket talrik skola, hvars förnämsta lärjunge torde vara
B. Jönsson (1849—1911). På senaste, tid har cellens anatomi, celläran eller
histologien jämte embryologien fått många representanter i vårt land, såsom
O. Juel, O. Rosenberg (f. 1872), Sv. Murbeck och II. Lundegårdh (f. 1888) jämte
flera andra.
Även fysiologien intager en självständig ställning, särskilt vid Lunds
universitet, och representeras bl. a. av B. Jönsson och B. Lidforss (1868—1913). Den
moderna ärftlighetsforskningen, som erhållit sin nuvarande form genom De
Vries mutationsteori och Mendels klyvningslagar, har med stor framgång
bedrivits av svenska botanister, såsom av B. Lidforss och N. H. Nilsson-Ehle (f. 1873)
samt flera andra. Såsom blombiolog förvärvade sig redan S. Axell (1843—92)
ett berömt namn och A. N. Lundström (1847—1906) gjorde sig känd genom
sina undersökningar över symbios mellan växter och djur, medan R. Sernander
särskilt studerat växternas spridningssätt. A. G. Nathorst är en av samtidens
ledande växtpaleontologer, bland vars lärjungar märkes Th. Halle (f. 1884).
På senaste tid har den vetenskapliga botaniken i vidsträckt grad tagits i
praktikens tjänst. På det lantbruksbotaniska området har Jak. Eriksson såsom
växt-patolog länge varit verksam. För en rasförädling av sädesslagen och andra
kulturväxter arbetar efter vetenskapliga principer och med synnerlig framgång
Sverige utsädesförening, vars vetenskapliga ledare är N. Hj. Nilsson (i. 1856)
och bland vars vetenskapliga stab märkas H. Tedin (f. 1860) och H. Witte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
