Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Samhällsrörelser - 3. Nykterhetsfrågan. Av Einar J:son Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(698
V. SAMHÄLLSRÖRELSER.
gift av 60 öre pr liter pålades punschförsäljning, saint från år 1907
försäljning av arrac och rom. Bryggeri skulle för varje vid maltdryckstillverkning
använt kilogram malt erlägga en avgitt av 11 öie utom för de törsta under
året avverkade 200 000 kilogrammen malt, för vilka skatten var lägre (från
2 till 9 öre); frihet från skatt skulle åtnjutas av bryggeri, som på grund av
tillståndsbevis endast tillverkade svagdricka. Genom 1907 års förordning
höjdes mallskatten till 12 öre för ovannämnda avverkning och genorn 1909
års förordning till 23 öre; dock skall skatten för de under året först
avverkade 100 000 kilogrammen malt utgå med 17 öre och för de nästa 100 000
kilogrammen med 20 öre pr kg.
På grund av motioner vid 1853—54 års riksdag utarbetades i samband med
granskningen av tillverkningsförordningen en ny försäljningsförordning,
vilken utfärdades av K. Maj :t i början av år 1855. Denna förordning, som
upptog en hel del äldre bestämmelser, som dittills hade legat till grund för
brännvinsförsäljningen, skapade emellertid i flera hänseenden nya
förutsättningar för nykterhetsarbetet genom att bringa system i lagstiftningen.
Rättighet att försälja brännvin gjordes nu beroende på särskilt av Konungens
befallningshavande meddelat tillstånd, sedan vederbörande
kommunalmyndigheter tillstyrkt inrättande av brännvinsförsäljning i kommunen.
Försäljning av brännvin fick utan särskilt tillstånd utövas i parti om minst
15 kannor (s. k. partihandel) samt av äldre rättighetsinnehavare, nämligen
gästgivare, privilegierade handlande och burskapsägande borgare i stad. Inga
nya personliga rättighetsinnehavare fingo utses och i enlighet med 1873 år3
riksdags beslut stadgades, att endast de före år 1874 gällande
gästgiverirättig-heterna fingo tillgodonjutas under ägarens eller hans hustrus livstid. Den på
särskilt tillstånd beroende brännvinsförsäljningen delades i två olika slag,
minuthandel och utskänkning. Vid utskänkning kunde hur litet som helst säljas
till förtäring på stället eller till avhämtning; mat skulle å sådant ställe alltid
vara att tillgå och utskänkningen finge icke utövas i sammanhang med annan
handel. I minuthandel fick brännvin icke försäljas till förtäring på stället, och
minimikvantiteten till försäljning från stället bestämdes till 1/2 kanna
(numera 1 liter, den s. k. litergränsen), minuthandeln å landet fick icke äga rum
i sammanhang med annan handel. — Sedan beslut fatlats om inrättande av
brännvinshandel i kommunen utöver den brännvinshandel, som kunde bero på
gästgiverirättighet, burskap eller privilegium, skulle anbud infordras för
övertagande av brännvinshandel för en tid av högst tre år. I stad kunde
rättigheterna antingen utbjudas på auktion åt den eller dem, som åtogo sig avgift
för högsta kannetalet, eller ock kunde försäljningen överlåtas åt ett bolag.
Förordningen medgav icke överlåtande av brännvinsförsäljning till bolag i
landsbygdskommuner, men för några köpingar gjordes undantag härifrån på
administrativ väg. Hade i stad bolag erhållit rätt till hela försäljningen,
kunde bolaget upplåta någon eller några av de av bolaget övertagna
bränn-vinsförsäljningsrättiglieterna till enskilda personer. Jämte de nu nämnda
ständiga försäljningsrättigheterna kunde utskänkningsrätt tillfälligtvis för
kortare tid beviljas, såsom vid läger eller där trupp eljest var för fiera dagar
sammandragen, vid hälsobrunn eller badort, å passagerarfartyg m. m. — För
att fördyra brännvinet och därigenom minska förbrukningen bestämdes en
viss avgift för varje kanna försålt brännvin. Det minsta kanneantal,
varefter avgiften beräknas, sattes till 800 kannor i stad och 400 kannor
å landet för varje försäljningsår. De sålunda influtna
försäljningsavgifterna fördelades ursprungligen så, att städerna erhöllo direkta andelar av de
i vederbörande stad influtna medlen, under det att landskommunerna erhöllo i
förhållande till deras folkmängd fördelade andelar av de inom länets
landsbygdskommuner influtna medlen. Hushållningssällskapen och efter 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
