Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Handel. [Av A. Berencreutz] - Handelspolitik. Av S. Brisman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
IX. HÅNDEL.
det frihandelsvänliga fördrag, »Cobdenfördraget», som år 1860 avslutades mellan
England och Frankrike. Det senare landet ingick nämligen på grundvalen av
detta en serie liknande traktater med de flesta västeuropeiska staterna. Med
Sverige skedde detta år 1865, varvid vår tulltaxa dels på grund av Frankrikes
fordringar, dels frivilligt ytterligare reviderades i utpräglat frihandelsvänlig
riktning. Överallt i Europa ansågs vid denna tid frihandelns snara seger som en
given sak; den kommitté, som i Sverige år 1865 avgav förslag till den nya
tulltaxan, ansåg även full frihandel vara det enda riktiga och betraktade sitt eget
förslag blott som en övergång till detta system.
Vid 1870-talets slut inträffade emellertid på den europeiska kontinenten ett
tvärt omslag i detta avseende. Dåliga tider och fallande pris, framför allt på
spannmål, framkallade snabbt en mäktig rörelse för ett starkt, alla näringsgrenar
omfattande tullskydd. Den moderna protektionismen föddes då till liv som
praktisk politisk rörelse, och redan vid 1880-talets början infördes livsmedelstullar och
stegrat skydd i flera länder; den definitiva övergången till det nuvarande systemet
kom under 1890-talets första år, då en mängd handelstraktater utlöpte.
I Sverige vidtogos inga åtgärder förr än vid den senare tidpunkten.
1880-talet fylldes av en häftig strid mellan frihandel och protektionism, varvid liksom
i flertalet andra länder den senare riktningen segrade. År 1888 beslöts
införandet av tullar på livsmedel, och även för industrien skulle skyddet ökas, så
snart man genom traktaternas utlöpande fått full handlingsfrihet, vilket skedde
år 1892. Därmed var vårt nuvarande skyddssystem grundlagt; under en lång
tid skedde sedan blott smärre ändringar, varav de flesta medförde ytterligare
ökning av tullskyddet; viktigast var spannmålstullarnas höjande till det nuvarande
beloppet år 1895.
Den viktigaste senare händelsen i vår handelspolitik var handelstraktaten med
Tyskland och den därav föranledda omarbetningen av tulltaxan.
När de gamla handelstraktaterna år 1892 upphörde, övergav Sverige liksom
flera andra mindre stater alldeles systemet med tarifftraktater. De senare
fördragen innehöllo sålunda inga ömsesidiga medgivanden rörande tullsatsernas
storlek utan endast den vanliga »mest gynnad nations-klausulen», d. v. s. att vardera
parten utan vidare skall komma i åtnjutande av de fördelar, som beviljas någon
annan makt. Sveriges ställning var under sådana omständigheter mycket gynnsam.
Det hade full frihet att höja sina egna tullar och behövde aldrig göra några
eftergifter, men kom automatiskt i åtnjutande av alla de nedsättningar, som de olika
staterna i sina traktater beviljade varandra, utan att behöva göra någon återtjänst.
Det land, för vilket detta förhållande blev mest kännbart, var av lätt insedda
skäl Tyskland. Detta land beslöt sig även för att tvinga Sverige jämte en del
andra smärre stater i liknande ställning till att ingå en verklig tarifftraktat. I
den nya tulltaxa, som utfärdades i slutet av år 1902, infördes därför en del tullar,
som voro speciellt riktade mot Sverige, nämligen på gatsten och lingon, varjämte
tullarna på grövre snickerivaror, separatorer m. m. starkt höjdes.
Dessa tullsatser träffade vår tyska exports sårbaraste punkter, och det avsedda
syftet uppnåddes: Sverige vände sig till Tyskland med begäran om
underhandlingar. Det visade sig emellertid därvid, att vår tulltaxa var alldeles föråldrad
och måste undergå en fullständig omarbetning, innan något slutgiltigt resultat
kunde vinnas. Man nöjde sig därför med att år 1906 avsluta en preliminär
traktat, efter en av Tyskland medgiven förlängning gällande till den 1 dec. 1911,
där de för Sveriges export farligaste tullarna undanröjdes eller modererades.
På detta sätt fingo vi tid att genom en kommitté utarbeta förslag till ny taxa,
som med smärre ändringar antogos av 1910 års riksdag. Dennas mest utmärkande
drag är en vittgående specialisering av varuslagen; medan den gamla taxan upptog
740 rubriker, omfattar den nya ej mindre än 1 325. Den äldre avsåg
huvudsakligen skydd för halvfabrikat och grövre artiklar; de olika slagen av finare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
