Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - karsk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
katēkheín, förkunna, undervisa. Äldre
vanl.: catechismus, 1530.
katig, ä. nsv. även katug t. ex.
Schroderus 1620, sv. dial. katig-, -ug, -un,
även; svårhanterlig, kinkig; dunkelt;
möjl. besl. med no. kata, sträva att
hålla jämna steg med, kate liten gosse.
Lind 1749 o. sv. dial. ha även kartig
ds., som hör till karta, sträva, t. ex.
Bjursås, Dalarna (där även *katig =
katu, katugän förekommer).
katrinplommon, 1759: Catrin-Plommon,
C. Bonde 1771: Caterine Plommon,
efter ty. Catharinenpflaume, fra. prunes
de St Cathérine; att döma av den franska
formen efter den heliga Katarina.
katsa el. katse, fsv. katiza, -e, från
fin. katitza, i sin tur från ryskan. Saxén
Sv. lm. XI. 3: 141. Förhållandet till
likbetyd. da. ketser o. mlty. kesser, ty.
kescher ävensom ä. da. kedsel, ty. dial.
kessel är oklart; kanske äro de senare
obesl. o. höra till eng. catcher ds., till
catch, fånga (såvida ej det eng. ordet
är en ombildning i anslutning till detta
verb).
katt, fsv. katter = isl. kǫttr, da. kat,
av germ. *kattu- m., varav lapska
lånordet katta-, gatto; motsv. vgerm. *kattōn,
f.: mlty. katte, fhty. kazza (ty.
katze), ags. catte (eng. cat); jfr ss.
beteckningar för honkatten: fsv. kætta,
sv. dial. kätta, isl. ketta o. för hankatten:
mlty. kater, fhty. kataro (ty. kater).
Gammalt lånord, jfr senlat. cattus (ital.
gatto, fra. chat), vulg.-lat. även catus,
o. senlat. catta, äldst ’mård’ el. dyl.;
även i kelt., slavo-balt., fin.-ugr.,
turkiskan o. arabiskan; jfr kaskelott.
Dunkel förhistoria: man har förmodat
keltiskt, germanskt el. latinskt urspr.;
enl. somliga besl. med lat. catulus,
djurunge; senast enl. Brøndal Substrater og
laan s. 175 f. till lat. catus, klok, listig.
– Osa katt, ana oråd m. m., t. ex.
1842, väl urspr. med syftning på hunden,
som vädrar katt, under påverkan av
uttr. ss. osa bränt horn Giöta Kämpa-visa,
m. fl. Jfr Å. Munthe Spr. o. st.
3: 147 f. – Ta mig katten osv. i eder
bl. a. på grund av att katten på sina håll
ansetts stå i förbindelse med mörkrets
makter. Se utförligt Å. Munthe Stud.
i mod. språkvetenskap II. – Kattost,
malva, fsv. kattoster = da. katost, motsv.
ty. katzenkäse, jfr eng. dial. cheese-cake,
möjl. på grund av fruktens likhet med
ett oststycke; jfr dock ags. cot(t)uc,
malva.
Kattegat, till katt o. lty. gatt, bl. a.:
smal passage (se gatt).
kattun, Lind 1749; jfr Lucidor: cotton;
förr även kartun; från ty. kattun,
från fra. coton (varav eng. cotton) =
ital. cotone, egentl. arabiskt ord. – En
folketymologisk ombildning härav föreligger
möjl. i det isl. tygnamnet guðvefr
= fsax. godowebbi, fhty. gotaweppi, ags.
godwebb; sedan: altarkläde, tempelförhänge
o. d. Falk Awn. Kleiderk. s. 65.
kav, förstärkningsord i kav slut 1831,
omöjligt 1842, lugnt osv. = no., da.;
egentl. samma ord som fsv. kaf, havsdjup,
jfr ä. nsv. segla i kaf 1685 osv.,
biform till kvav i gå i kvav; jfr isl.
kafhlaðinn, lastad med fara att sjunka,
men östsv. dial. kvavlastad (se kava,
kväva); jfr stup, stört. Uttryckets
ursprung belyses av t. ex. Columbus:
’Som vattendroppan kaaf i svalgets
afgrund stupar’ (o. 1675?) el. kav stiltje
E. Carlén 1846. Jfr kavat.
kava, arbeta med händer o. fötter,
särsk. för att hålla sig över vattnet, C.
A. Ehrensvärd 1791 = no. kava, ä. da.
kave ds., isl. kafa, dyka, simma under
vatten. Grundbetyd, är ’dyka’, se närmare
kväva. Formen utan v beror på
ljudlagsenligt bortfall i vissa former av
kväva.
kavaj, 1843: kawaj (inom citationstecken),
Dalin 1850: ett slags sjömanskappa
= da. kavai, ulster, från holl.
kabaai; möjl. från polska kabat, tröja.
kavaljer, i ä. nsv. även cavaleer
Wivallius, jfr lty. kavalēr (> da. kavaler),
fra. cavalier, av ital. cavaliere, till lat.
caballus, häst (möjl. egentl. slaviskt
ord); alltså urspr.: ryttare. Stammen
i det inhemska fra. chevalier uppträder
i sv. chevaleresk.
kavalleri, J. Banér 1629, jfr ty.
kavallerie, fra. cavallerie, ital. cavalleria,
till lat. caballus, häst (se kavaljer).
kavat, i litteraturen först vid
1700-talets slut; jfr Leopold 1795: ’ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
