Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - sjunga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjæl, från fsax. siala el. ffris. siele (varom
Wadstein Friserna o. forntida
handelsvägar s. 14), medan isl. sál, no. saal
lånats från ags. sáw(ol) (eng. soul) o.
no. sæl från ffris. el. mlty. sêle, som
kanske också inverkat på isl. biformen
sála = fhty. sêula, sêla (ty. seele), got.
saiwala; ett inhemskt germ. ord, som
lånats till Norden o. där i fornspr.
användes uteslutande till beteckning av
kristna föreställningar. Dunkelt
ursprung: bl. a. fört till samma rot som
fslav. sila, kraft; oftare, men mindre
sannolikt, till grek. aiólos, rörlig (i så
fall av *saiu̯-). Om de nordiska
formernas inbördes förhållande jfr Bråte
Upps.-stud. s. 6. - På uppfattningen av att
vid döden själen lämnade kroppen beror
betyd, ’dö’ hos fsv. siælas, sv. dial.
själas, isl. sálast, ags. sáwlian. - En
eufemistisk ombildning av min själ
föreligger i den sydsv. (skå.) svordomen
min sju; se sju 2. - En
sammansättning, ä. da. sjælebod, gåva given till
själens frälsning (jfr bot o. isl. sálubót),
uppträder i gatnamnet Själbodgatan
Lund, med syftning på någon kyrklig
donation (jfr skå. själagåva, om kläder
till de fattiga vid dödsfall, o. fsv.
siælagipt); en annan, fsv. siælagardher,
försörjningsanstalt, i Skärgårdsgatan
i Sthlm. - Själ(a)tåg, ä. nsv.
siäla-tugh 1592, jfr siälaloghe m., Bib. 1541,
o. fsv. siælstöghan, ävensom mlty.
sêl(e)-togen vb, ligga i själatåget, till mlty.
togen, draga, o. tåg 3, avljudsform, med
grammatisk växling, till germ. *tiuhan,
draga (se tåg 3). Förr i samma betyd,
även andetåg, t. ex. Sylvius 1678,
Dahlstierna. - Örn andra beteckningar för
’själ’ se under ande.
2. själ (säl), se säl.
Själland, förr äldst Selund, genom
folketymologisk anslutning till sjö: isl.
Sjóland m. m.; omstritt; sannolikast
med Bugge: den på salar rika ön, till
sbst. säl, el. möjl. med Bråte NoB 2: 86
till sel, lugnvatten + ie. avledn.
-u̯n̥t-(-u̯ent- i sanskr. ápa-vant, full med
vatten, osv.). Annorlunda, men mindre
sannolikt, M. Oisen o. Schück;
litteraturhänv. se Lindroth NoB 6: 57 f. -
Rökstenens Siulunti (väl = Siulunt i) betecknar kanske icke Själland, varom
v. Friesen Rökst. s. 71 f.
själv, fsv. siælver - isl. sjalfr, da.
selv, i ä. da. även sjelv, got. silba, fsax.,
ags. self (eng. -self), fhty. selb (ty. selber),
av germ. *selƀa-; vanl. o. väl med rätta
fört till reflexivstammen se- i sig osv.;
jfr litteraturen hos Liden Stud. s. 55 n. 1
o. under sällan. - Själv efter abstr.
sbst. (hon är troheten själv osv.), efter
ty. o. fra. - Han själv brukas i vissa
dial. (o. motsv. i no. o. da. dial.) av
husfolket om husbonden, liksom i grek. av
slavarna det likbetyd, avtós (avtós érkhetai,
husbonden kommer, osv.) o. i eng., lat.,
slav. spr. Jfr härtill Schrader
Sprachvergl. u. Urgesch. 2: 339. - Självisk,
Thorild 1783: ’sjelfvisk och låg’; jfr:
’Cancellie-rådet Lagerbring vill uttrycka
Konungens (dvs. Karl XII:s) lynne med
ordet sjelfvisk, som han sjelf påhittat,
men denna uppfinning hade varit onödig,
ty egen, sjelfgod m. m. äro bruklige
ord, som bemärka alldeles detsamma’;
yttrande av G. Horn (från Gustaf III:s
tid); jfr Lagerbring 2 Hist. IV. 3: 87)
= da. selvisk, efter ty. selbstisch (till
selbst), jfr eng. selfish. -
Självhävdelse, Ellen Key Missbr. kvinnokr. 1891
o. sedermera ett modeord; språkligt
olämplig övers, av
Nietsches ’selbstherrlichung’. - Självständig, M. Sahlstedt
1720, Tiselius 1723 = da. selvstændig,
från ty. selb(st)ständig, utvidgning av
mhty. selpstênde, egentl, part. pres. till
stên (stehen), stå; alltså: som står för
sig själv. - Ännu en mängd andra
sammans, äro bildade efter tyska
mönster. Så t. ex. självmord, 1766 (ännu
ej hos Lind 1749), efter ty. selbstmord;
jfr sv. döda el. dräpa sig själv (ej
mörda!). Tidigare i stället självspillan,
jfr nsv. självspilling (till spilla i
betyd, ’fördärva’). - Självsvåld har
sin nuvarande, redan i y. fsv.
uppträdande betyd, från mlty. sulfwalt; den
inhemska betyd, av fsv. sialf(s)vald är
’självbestämningsrätt, frihet’. Jfr
härtill E. H. Tegnér Ark. 5: 343.
[sjäppa, dalm., hynda, se under
racka 1 slutet o. tik.]
sjätte, se sex.
sjö, fsv. siö av äldre siōr o. (i ort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
