Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk i anslutning till
något skådespel, eller vokala
opus av större eller
mindre snitt. Det finns en
äkta svensk klang i hans
arbeten, och den verkar
alltjämt levande.
Redan som nittonåring
fick Söderman tillfälle att
såsom kapellmästare vid
ett litet resande
teatersällskap pröva sig fram för
att vinna största möjliga
effekt med en högst
begränsad orkesterbesättning, och dessa
ovärderliga, praktiska lärdomar
kommo honom väl till
pass, sedan han i skilda
repriser fått möjlighet att
studera de romantiska strömningarna på kontinenten, framför allt i
Tyskland och Italien. Liksom Grieg mottog han starka intryck av Leipzigskolan
och dåtidens musikliv i Italien, men även av hemlandets nationellt folkliga
melodik, och han hade dessutom ett öppet sinne för 1850-talets musikaliske
revolutionär, Wagner, vars musik han lidelsefullt beundrade. Härvidlag
visade han sig äga känsliga tentakler, som hans samtida landsmän nästan
helt saknade.
Tyvärr lyckades Söderman dock aldrig samla sig till att skriva en opera,
ehuru hans högsta önskan var att få visa ett sådant prov på sin
ovedersägligen rika begåvning. Han dog i unga år, liksom så många andra av
musikhistoriens mera betydelsefulla romantiker, men under sin verksamhet som
teaterkapellmästare, slutligen såsom kormästare vid Kungliga teatern, hann
han dock sätta levande musik till en mängd sceniska alster, bland vilka
t. ex. »Hin ondes lärospån», »Bröllopet på Ulfåsa», »Mark Stigs döttrar»
och »Orléanska jungfrun» alltjämt äro vida bekanta, tack vare Södermans
musik. Ulfåsamarschen och uvertyren till »Orléanska jungfrun» kunna
betecknas som några av våra mest populära och oftast spelade orkesterstycken,
»De/ trycker fasligt men det gör ingenting emot allt det
förunderliga man får se» — en scen frän femte raden
pd Operan på August Södermans tid. Operan var ännu
vid denna tid en även i folkets bredaste lager långt mera
populär institution än den — världens kanske främsta
sujettgarde till trots — år i dag. — Litografi efter
teckning av Carl Wahlbom lSdi.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
