Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från hedendom till kristendom. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vittna även inskrifterna härom. En nu försvunnen sten vid Bogesund i
Stockholms skärgård omtalar en man, som vart graven i kyrkogård. Han
är graven i kyrka heter det om en annan man, åt vilken en sten restes
av barn och hustru vid Bjärby bro i Runstens socken, Öland.
Runstenarna ha rests efter storbönder, vilka voro de första, som läto
sig kristna. Man har också antagit, att dessa runstenar inneburit en
protest mot hedendomen och dess förnämsta bålverk, Uppsalatemplet, vilket
skulle förklara runstenarnas talrikhet just i Uppland.
På flera av missionstidens runstenar har ristaren i stolt medvetande om
ett välgjort arbete även satt ut sitt namn, som sålunda bevarats åt
eftervärlden. Det är framför allt Uppland, som har att uppvisa en rad runristare,
vilka även voro betydande konstnärer. Den ornamentala utsmyckning,
varmed de fyllde ristningsytan, företer vissa gemensamma drag. Denna stil har
därför blivit kallad runstensstilen, vars förnämligaste alster vi finna i
Uppland, på Oland och på Gotland.
De äldsta stenarna, särskilt talrikt företrädda i det tidig! kristnade
Västergötland, saknade emellertid ofta ornamentik liksom de danska, vilka äro
att anse som deras förebilder. Runorna äro anbragta i ofta lodräta,
omedelbart intill varandra eller på något avstånd ställda rader. Så småningom
upplöstes dessa rader till en fortlöpande slinga, som slutligen kom att följa
stenens kontur. Del är på detta stadium, som ett nytt moment tillkommer,
ornamentiken, vartill dock vissa antydningar funnits redan på de danska
stenarna och de äldre svenska. Språkbanden få formen av en eller två
ormar eller drakar, vilka sammanhållas av en konstnärligt ristad knut. Den
tomma ytan i mitten fick ofta lämna plats åt det kristna korset, som
förekommer i en stor mängd variationer, ofta så starkt ornamentalt behandlat,
att det påminner om en ordensdekoration. Under inflytande från England
uppträdde även ett fyrfota djur, väl ursprungligen ett lejon, som dock i
Sverige kom att anta ett vinthundsliknande utseende vad kroppen beträffar.
Huvudet är däremot utdraget i en spetsig nos med starkt stiliserade
huggtänder och en lång nacktofs. Djur av samma ras förekomma även skurna
i trä på den berömda stavkyrkan i Urnes i Norge. Mot århundradets slut
synas ristarna ha gripits av ett slags mani att fylla hela ristningsytan, som
vimlar av starkt stiliserade ormar och fyrfotadjur, vilkas groteskt utdragna
ben och kroppar flätas i varandra i ett till synes högst oredigt men i själva
verket väl genomtänkt mönster.
Den äldste av Upplands stora runristare är den redan omnämnde Asmund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
