Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Studier och lärdom. Krönikor och folkvisor. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringen, de 2 senare inåt, hopdragandes ringen, liksom alla ville tillsammans
att stampa för näsan på varandra.»
Till innehållet äro folkvisorna mycket växlande. Somliga äro rent
mytiska och skildra naturväsen som älvor, troll och näckar. Andra äro
legendvisor; dit hör bl. a. den allmänt bekanta (i första bandet nämnda) »Staffan
var en stalledräng». Många ha hämtat sitt stoff från den nordiska
hjältesagan, och en del äro knutna till någon historisk händelse; dit hör bl. a.
det av Ericus Olai i hans ovannämnda krönika upptecknade fragmentet om
slaget vid Lena (se sid. 17). Men med förkärlek hämtar folkvisorna sina
motiv från riddarlivet. Till sist ha vi också talrika skämtvisor bevarade.
Folkets skämtlynne kommer för övrigt fram på flera sätt både i konsten och
litteraturen. Den dråpligaste prosasatir vi äga från medeltiden är den lilla
berättelsen »Ett lustigt skämt med alla abboter», som hänsynslöst driver
med munkarnas frosseri: herr Abboten griper till både fromma och mindre
fromma föremål, som han under dryckeslagets lopp tycker vara värda
skålar, »och därav kan man förstå, varför alla abboter äro flintskalliga».
Till de vackraste folkvisorna har genom sin melodiska och veka
stämning den naturmytiska visan om »Älvefärd» räknats, här meddelad i en
uppteckning från 1600-talet:
»Jag var mig en fager ungersven
och skulle rida till hova;
rider jag ut om en aftonstund,
lägger mig i rosenlund att sova.
Sedan jag henne först såg.
Jag lade mig under en lind så grön,
mina ögon fingo en dvala;
där kommo två jungfruer gåendes fram,
de ville allt med mig tala.
Den ena klappar mig på min kind,
andra viskar i mitt öra:
’Statt upp, fager ungersven,
om dig lyster älskog pröva!’
De ledde fram en jungfru,
hennes hår del glimde som guld:
’Statt upp, fager ungersven,
om du äst fröjdefulll’
Den tredje begynte en visa alt sjunga,
det gjorde hon av en god vilje;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
