Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. v. s. bestämmelser om att utrikes handel med vissa varor skulle
koncentreras till en särskild stad. Ett för framtiden betydelsefullt utslag härav
var det på 1340-talet införda stadgandet, att »alla av Finland (utom Åbo
borgare), av Nyland, Roslagen, Gästrikland och Hälsingland skola
ingenstädes driva sin marknad med skepp utom i Stockholm». Detta innebar,
att Stockholm — och i viss utsträckning även Abo — skulle förmedla dessa
vidsträckta områdens fjärrhandel. Naturligtvis var detta privilegium
mycket omstritt och ofta överträtt, men det blev upphovet till det under senare
tiden så ryktbara »bottniska handelstvånget». Ett annat utslag av
handelspolitiken var förbuden mot »landsköp», som vi tidigare omnämnt. Som
sådant räknades visserligen icke den handel, som bönder bedrevo inbördes
med egna produkter, eller hantverkarnas avsättning av sina varor, men det
oaktat var förbudet omöjligt att strikt genomföra i ett vidsträckt land, där
städerna voro ganska tunnsådda och i vissa landsdelar alldeles obefintliga.
Som vi förut omnämnt, hade redan Birger Jarl inskränkt den handel,
som främmande köpmän ägde rätt att driva i Sverige. Han fordrade att
den utländske »gästen» hyrde in sig hos en svensk borgare, som ansvarade
för honom, och att han endast bedrev partihandel. Själva
minutförsäljningen var förbehållen landets egna köpmän.
De förmögnare köpmännen — framför allt de i Stockholm — hade egna
tjänare, s. k. svenner. För att få denna ställning fordrades emellertid ett
fastställt rörelsekapital (vederläggning), och på dess storlek berodde det,
om »svennen» blev berättigad att driva minut- eller partihandel. Ofta voro
svennerna självständiga köpmän, som övertogo sina principalers
handelsrörelse. Till övervägande delen voro de tyskbördiga, men genom äktenskap
med svenskor blevo de ofta nationaliserade. I Stockholm, där kontakten
med Liibeck var livligast, försiggick denna process i ett långsammare tempo
än i landsorten.
I en översikt av Sveriges medeltida handel får man icke glömma, att en
högst väsentlig del av densamma ägde rum utanför städernas råmärken.
Hedemora och Gävle voro Sveriges nordligaste städer under medeltiden, och
Dalsland och Värmland fingo först städer på 1600-talet. När ingen stad
fanns, blevo mångenstädes de lokala marknaderna platsen för det periodvis
återkommande handelsutbytet inom bygden.
Alltsedan heden tid koncentrerades handeln främst till regelbundet
återkommande årliga marknader. Ofta sammanföllo dessa med landsting,
prästmöten eller kyrkofester — några, t. ex. Distingen i Uppsala, ha måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
