Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här har nyss framhållits, att Louis De Geer bl. a. grundade åtskilliga
industriella företag i Norrköping. Man kan på tal härom framställa den
frågan, i vad mån industriella nyanläggningar i allmänhet bidrogo till
befordrandet av det svenska stadsväsendets utveckling. Statsmakten visade
visserligen det största intresse för »manufakturerna». Detta begrepp var i
viss mån svävande, i det att häri inbegrepos såväl egentliga industriföretag
— åtminstone i tidens bemärkelse — som mera planmässigt organiserade
hantverkerier. I enlighet med dåtida doktriner sökte man givetvis
koncentrera såväl handel som industri och hantverk till stadssamhällena. Trots
ofta stränga föreskrifter härvidlag visade det sig dock i praktiken omöjligt
att konsekvent »urbanisera» näringslivet på detta sätt.
Vad brukshanteringen beträffar var denna ju en genuin
landsbygds-näring. De nygrundade Bergslags- och Norrlandssläderna, som skulle förse
bruken med förnödenheter och förmedla avsättningen av deras produkter,
fyllde endast delvis denna uppgift. Bruken voro härvidlag ganska
självständiga, och snarast förefanns här en intressemotsättning mellan städerna
och bruken. Däremot spelade stapelstäderna, framför allt Stockholm och
de viktigaste hamnstäderna, en viktig roll för brukshanteringens
exportuppgifter och finansiering. I fråga om den inre handeln i övrigt förde
denna ett rätt tynande liv, så länge bönderna icke kunde tvingas att som
sig borde besöka uppstäderna, varför dessas borgare blevo hänvisade till
det ur överhetens synpunkt fördärvliga landsköpet. Bönderna foro ofta
uppstäderna förbi till stapelstäderna, ja. ända till Stockholm, där de fingo
bäst betalt. Hindersam för städernas handel med landsbygden blev också
ofta den av riksdagen 1622 beslutade landtullen eller s. k. lilla tullen,
varigenom tull skulle erläggas för »alla ätelige och förnötelige varur, som
komma till torgs och marknad» i städerna. De sistnämnda försågos för
sagda fiskaliska syfte med tullstaket och tullhus. Avsikten var att giva
kronan ökade inkomster, samtidigt som belastningen skulle drabba alla
samhällsklasser — även adeln — mera rättvist. Ursprungligen utgick
landtullen med V32 av varans värde. Bönderna betraktade dock ofta landtullen
som trakasserier. I varje fall föredrogo bönderna om möjligt att fara förbi
de smärre städerna för att uppsöka de för dem gynnsammare större städerna.
Beträffande handeln inom själva stadssamhällena rådde där starkt
missnöje med den s. k. handelsparteringen. Denna hade först blivit påbjuden
genom näringsförordningen för Stockholm år 1635 och sedermera 1641
förnyats. Enligt de nya bestämmelserna skulle ingen köpman få »ihopslagga»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
