Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var då mindre hans rationalistiska kunskapsteori man tillägnade sig än hans
naturvetenskapliga metod. Naturen själv skulle utan metafysiska
spekulationer studeras genom experiment och naturiakttagelserna bearbetas av
tanken, oberoende av hävdvunna meningar. Rudbeck själv var ur denna
synpunkt Cartesius’ lärjunge, likaså hans kollega inom den medicinska fakulteten
Petrus Hoffvenius. Ett par avhandlingar av den senare väckte under
1660-talet stor uppståndelse inom den teologiska fakulteten och uppkallade
prästeståndet till aktion. Vid Hoffvenius’ sida kämpade framför allt Rudbeck.
Även den unge Urban Hiärne uppträdde härunder som cartesian genom att
till en disputation, som av honom skvdle försvaras, tillfoga ett par farliga
satser från Cartesius. Med stor bitterhet å ömse sidor fördes striden under
flera år, tills den bilades genom Magnus Gabriel De la Gardies ingripande.
För båda parterna hade den verkat klargörande i tvistefrågorna och tvingat
till öppet principiellt ståndpunktstagande. Själva kärnpunkten träffar
Hoffvenius, då han under ett konsistoriesammanträde uttalar den sedermera så
självklara men då ännu djärvt kätterska satsen: »Aliud est scire, aliud
cre-dere». (En sak är att veta, en annan att tro.)
Under de följande årtiondena vann Cartesius’ filosofi i tysthet alltfler
anhängare och fick särskilt i den nyss omtalade Rilberg en värdig
företrädare vid Uppsala universitet. Under 1680-talet uppblossar också den
cartesianska striden på nytt, och så viktig som saken var drogs den snart
inför konungen. Karl XI nitälskade visserligen om renlärighet, men å andra
sidan försvarades de nya vetenskapliga metoderna med synnerligt eftertryck
av Rudbeck, Bilberg och andra — deras inlagor till konungen äro ytterst
intressanta och viktiga aktstycken i vår vetenskaps historia. De fingo
dessutom ett gott stöd i ett par av konungens högst betrodda rådgivare. Slutet
blev därför en kunglig resolution, som förbjöd varje filosofisk kritik av den
kristliga trosläran men å andra sidan tillät filosofiens fria bruk och övning.
Slutet hade sålunda blivit en till synes fullständig seger för den fria
forskningen — men endast till synes, ty på olika sätt undertrycktes även i
fortsättningen de nya meningarna och den nya synen på vetenskapligt
strävande.
Inte heller universitetet i Lund blev oberört av motsättningen mellan
gammal och ny anda i vetenskapen. Til! den första professorsuppsättningen
här hörde utlänningen Samuel von Pufendorf, och under hans Lundatid
tillkom det verk, som väl framför andra skapat hans världsrykte, »De jure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
