Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pompe, kungens trogne dräng,
sof hvar natt i kungens säng.
Sist, af år och resor trötter,
led han af vid kungens fötter.
Mången täck och fager mö
önskade som Pompe lefva;
månge hjeltar eftersträfva
att få såsom Pompe dö.
Skämtet i Holmströms dikter ledde väl delvis sitt ursprung till
Frankrike, men det återgav också en sida av det svenska karolinska lynnet. Det
starka komiska inslaget i bröllopsskrifter och visor från denna tid
uppenbarar, att ett gott och brett skratt inte försmåddes, hur bister tiden än kan
ha varit. Karakteristisk i detta avseende är en ofta citerad bröllopsdikt
av Runius, »En ny visa på gammal ton», skriven två år efter slaget vid
Poltava. Brudparet säges ha »inlåtit sig i then gamla stadgan, som i
paradiset hegyntes», och skalden uppmanar något mustigt brudgummen att
återuppta Adams verk. Han frågar: »Skal kiärlek icke fylla, hvad fiendskapen
tömt?» och fortsätter sedan:
Nog har här deltz uth slängar
i dessa elfva år,
deraf mång tappra drängar
ha fådt sitt hanesår.
Lät delas nu uth kyssar
och annat liufligt mer,
så botas hvad the ryssar
i slächtren rifvit ner.
Til bara ris och plaggor
har Gudh ey skapt all skog
Lät såmt och blifva vaggor!
Här fins ju timmer nog.
Alt lin blir ey til slöijor
och svepning, hoppas vi.
Såmt lär väl barne-blöijor
och brudgums skiorter bli.
Författaren till denna länge populära och efterbildade bröllopsvisa,
Johan Runius, var en av tidevarvets mest älskvärda och mest begåvade
poeter. Livet for väl hårt fram med honom som med hans flesta
yrkesbröder, men fattigdom och sjukdom kunde ej slå ned hans »förmåga att
taga allting lätt och sätta allting i rim». Det sorglösa lättsinnet och den
virtuosmässiga skickligheten att få rimmen att dansa i lättflytande verser
gjorde väl, att diktningen för honom mest blev en lek, stundom tyvärr föga
mer än ord- och rimlek. Frånsett en del religiösa betraktelser utgöres
nästan hela hans produktion av tillfällighetsvers — bröllops- och
begravnings-dikter samt uppvaktningar och improvisationer med anledning av olika
tilldragelser, särskilt i den förnäma Stockholmsfamilj, där han under sin bästa
tid tjänstgjorde som informator och handsekreterare. Med klar insikt om
sin begränsning sjunger Runius också: »Verser åt tärnorna / kan du väl
gifva, / men lät för stiernorna / Stiernhielmar skrifva!» Hans bagatellpoesi
utan alltför allvarliga avsikter ger emellertid ej sällan mycket levande tids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
