Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varaktigare bevis för denne konungs omsorg om konstförhållandena
härhemma är ju hans energiska stöd åt de till slut framgångsrika strävandena
att skaffa huvudstaden ett nationalmuseum.
Säkerligen var han även väl medveten om, att konstundervisningen
vid Akademien lämnade mycket övrigt att önska. Ännu 1850 höllo sig
de gamla professorerna — med födelseår på 1700-talet — kvar på sina
platser, oaktat de just på grund av ålder eller sjukdom för länge sedan bort
lämna rum för yngre krafter. Frånsett Sandberg, vilkens »raska, öppna,
genialiska väsen» Tegnér en gång vitsordat, voro de andra föga skickade
att handleda ungdomen. Krafft t. ex., som man en gång hoppats på och
vilkens studier för fransmannen David borde ha lett till helt andra
resultat, hade egentligen redan sin framtid bakom sig, då han som
nittonårig målade sitt berömda porträtt av Desprez. Den nu halvblinde Westin,
den av sjukdom plågade Forsell, den nästan orkeslöse, mot de nittio åren
gående Limnell — se där några namn bland dem, som omhänderhade
den högre konstutbildningen. Där undervisades f. ö. endast i tre avdelningar:
princip-, antik- och modellskolorna. En särskild klass för figurmålning
existerade helt enkelt ej. Den tillkom först 1856, sedan Boklund följt
maningen att resa hem från Munchen för att komma den betryckta
Akademien till hjälp.
Denna snedvridna och slentrianmässiga undervisning, som kanske
lockade till sig de mindre, föga fordringsfulla begåvningarna, hade sin
skarpaste kritiker i Akademiens egen sekreterare, arkitekten F. W. Scholander,
ett av dåtidens bästa huvuden och en mångfrestare på konstens områden, han
som var lycklig, då han kunde stjäla sig till några fattiga kvällstimmar åt
sitt akvarellmåleri, sin illustrationsverksamhet eller sin diktning, men som
oftast fick avstå från allt detta för den krävande omsorgen om »den lagliga
fästekvinnan Arkitekturen». Han ville vara och var nog också denna
konstnärsgenerations samvete, stridslysten och hänsynslös, alltid likväl sökande
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Johan Edvard Bergh har framför allt gjort sig känd
som björkhagarnas målare. 1 denna egenskap vann han rykte ej blott i hemlandet utan
även långt utanför dess gränser. I grannlandet Danmark blevo hans målningar med dessa
motiv alldeles särskilt eftersökta, och konstnären talar en gång skämtsamt om, att han
vid ett statsinköp för samlingarna på Kristiansborgs slott fått sälja för ej mindre än
25,000 kronor björkved till danskarna. Framgångarna hemma och ute voro väl förtjänta.
Hans grundliga förberedelser för målarkallet hjälpte honom fram till en av de främsta
platserna inom dåtidens svenska landskapskonst. — Sommarlandskap i Blekinge.
Oljemålning 1877. Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
