Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att denne sednare en gång i vredesmod ihjelsköl den
höga herrns gunstlingshund *). Sedan Karl Gustaf
bestigit tronen, sökte några af den höga herrns fiender
att reta konungens hämndlystnad; men Karl Gustaf
svarade: hvad man förbrulit sig mot pfallsgrefven,
det ämnar honungen icke hämnas. På en gång stolt
och häftig till sinnes, tålde han ej gerna motsägelser,
hvarken i fältet eller rådkammaren. Han ägde i
sådant fall en stor förmåga att med djerfva och träffande
ord afvisa hvarje försök; och i rådsprotokollen finner
man högst sällan spår af något motstånd. Med sådana
tänkesätt var han en kraftig försvarare af
konungaväldet, af sin egen magt; och det mot både folkväldet
och fåväldet. Hans fordna anhängare, Rengt Skytte,
framkastade en gång några ord mot Kristinas sjelfrådiga
regerjngssätt och bemödande att samla all magten i sin
egen hand Karl Gustaf svarade: min kära Skytte!
deri var drottning Kristina en ganska klok och
förståndig fru; och jag vore deremot en stor narr, om
jag trodde mig kunna regera ett demokratiseradt folk.
Jag ämnar icke låta saken komma derhän; ty första
följden blefve, alt mina trogna undersåtare ansåge
milt konungadöme öfverflödigl och jag sjelf finge flugs
packa in och resa min väg. — En annan gång talade
samma Bengt Skytte med mycket beröm om grekernas
tider och regeringssätt. Konungen svarade: de der
grekiska republikerna ålo upp hvarandra. Aldrig
voro de lugna, aldrig lyckliga, utom för en hop
oroliga sällar, som ville blifva opp till magt och
regering. Sparta hade väl ett slags konungar; men de
voro bloll dockor åt dem, som för stodo leda massorna.
Lyckliga folk! De skröto af sin frihet; men blef vo
rof för den första kloka inkräktare, och så
förslaf-vade, all man nu mera der ule i ödemarkerna ej vet,
hvar all deras herlighct stått. — Då samma Bengt
*) Måhända var det en Axel Oxenstjernas hund, som kal’
lades Stygger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
