Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kansliets presidentkontor och blef tillika som
kammarherre vid hofvet närmare fåst vid konungens
person, som på ynglingen verkade med hela sin tjusnings?
makt. Hans vekt älskvärda väsen, hans smidiga
hof-mannaton, hans smekande skaldegåfva, parad med en
tillsats af bitande, men ej sårande qvickhet, gjorde
honom till en älskling vid detta hof, där han också
frikostigt strödde omkring sig sina tillfållighetsvers,
skaldebref och epigram. Redan som nittonårig
yngling lär han hafva gjort sig bemärkt genom ett
till sällskapet Utile dulci insändt skaldestycke. I
den högre stilen försökte han sig 1777 genom sitt
»Ode öfver Gustaf Adolfs död»; 1784 utgafs hans
berömda ode »Hoppet». Den melodiskt stämningsrika
naturmålningen »Dagens stunder» utarbetades
småningom och styckevis. Redan före 1772 hade han
börjat utarbetningen af det idylliska skaldestycket
»Skör-darne», hvilket, afdeladt i 9 sånger, fullständigt utkom
först 1796. Gyllenborgs sinne för det enkla
landt-lifvet uttalar sig här med mildt svärmeri, och Skenäs,
där sångerna till stor del diktades, står lifligt för
skaldens öga. Men som sina mönster sökte han efterbilda den
romerske Yirgilii landtmannasång (Georgica) och den
franske Delilles känslosamma naturqväde; därför lider
hans skaldestycke brist på ursprunglighet samt har
mera en sydländsk än en nordisk fårgton.
På Drottningholm begärde Gustaf en gång att
få genomögna Oxenstjernas portfölj, där dennes
små-verser förvarades. Skalden sökte undangömma ett
papper, hvilket konungen då blef så mycket mera
nyfiken att få se och slutligen tilltvang sig, att få läsa.
Det innehöll följande vers, som rörde honom nära:
Man vid en konungs syn var i förundran dragen,
som gick, af snillet förd, att fylla hjältars lopp,
men midt i banan trött, af nöjen blott betagen,
på första lagern söfd, tycks glömma verldens hopp,
lik den, för trägna värf, som stiger bittid’ opp
och sen ä,r sömnig hela dagen.
Fryxclls Berättelser. 48. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
