Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7 och 8 - Peterson, K. Edv., Ett och annat från den kemiska storindustriens område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
brunsten. Samtidigt med införandet af dessa förbättrade mekaniska
anordningar hafva äfven arbetsmetoderna i öfrigt förbättrats. Så t. ex.
tillverkar man nu flerstädes ren kristallsoda direkt ur råsodaluten och
slipper derigenom ifrån den dyrbara omkristallisationen, hvarförutom
anspråken på den kalcinerade sodans renhet och utseende väsentligt
stegrats. ’
Körande just frågan om råsodalutens renhet är man ännu ej hunnen
till sina önskningars mål, ehuru vigtiga förbättringar sett dagen under
senaste årtionde. Det är egentligen jernföreningarna i luten man är
mest angelägen om att blifva af med, d. v. s. först och främst det jern,
som fins i form af ferrocyan-natrium, och vidare det, som fins der såsom
svafveljern-natrium. Om det nu ock torde vara omöjligt att hindra jernet
från att komma med i sodasmältan, så vore det dock ett vackert
framsteg, om det lyckades att finna på en enkel och billig metod att efteråt
aflägsna detsamma. Man blefve i sådant fall i stånd att ur luten direkt
framställa endast hvit, kalcinerad soda, konkurrerande med den vackra
ammoniaksodan, på samma gång som man blefve befriad från de
besvärliga rödbruna, jernhaltiga moderlutarna (»Red liquors»).
Enligt Hurter lär visserligen den svafvelnatriumhaltiga luten hålla
svafveljernet endast mekaniskt uppslamrnadt, men torde man väl ej
mångenstädes hafva tid att invänta det senares -fullständiga sjunkning.
Vanligen oxiderar man det svafvelnatrium, som fins i moderluten, och
som är orsak till lutens förorenande med svafveljern, genom inblåsning
af luft (hvarvid oxidationen väsentligt påskyndas genom en tillsats af
något mangansalt, weldonslam eller dylikt, som tjenstgör som
syrehandtlangare) eller genom »karbonering». Om man önskar framställa
riktigt vacker soda (t. ex. kristallsoda) oxideras eller karboneras väl
äfven råluten. I alla händelser kan luten sålunda befrias från
svafvelnatrium och derigenom samtidigt från svafveljern. Emellertid har man
bemödat sig om att finna på andra metoder, hvilka ej i likhet med den
angifna medföra någon förlust af alkali, och har då närmast varit betänkt
på att begagna sig af vissa metallföreningar, som med svafvelnatriüm
omsätta sig till olösliga svafvelföreningar, t. ex. jernoxid i olika former,
blyoxid, blysulfat, zinkoxid eller metallisk zink m. m. Redan en
tillsats af svafveljern(I) gör, att det i luten suspenderade svafveljernet
hastigare sjunker mot botten. Af intresse är det af Hurter iakttagna
faktum, att jernoxid i rätt ansenlig mängd löses af en bikarbonathaltig
sodalut. Detta förklarar, hvarför man mycket lätt får en jernhaltig lut,
om den svafveljernnatrium innehållande råluten befrias från svafvel
med t. ex. zinkxidslam, och omedelbart derpå, utan att fällningen
aflägsnas, kolsyra inledes för att neutralisera natronhydratet. Att
aflägsna svafvelnatrium (och dermed svafveljern) medels natriumbikarbonat,
som åtskilliga föreslagit, kräfver derför ock stor försigtighet.
De enda af ofvan angifna metoder, som fått någon större
användning jemte den ännu hufvudsakligen begagnade oxidationen eller
karbo-neringen med luft eller bränslegaser, synas vara afsvaflingett med zink
och med zinkoxid. I förbigående må också nämnas, att man sökt att
sönderdela svafvelnatriüm i luten med en elektrisk ström, hvarvid
såsom biprodukt svafvel skulle fås. Ej så illa! Men resultatet tiger
man visligen med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
