Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
uppmärksammas det, att substitutionen verkligen förändrar kroppens
fysiska och kemiska förhållande, och att den ej inträffar hvar sorn helst
inom molekylen, så fylles, som. Blomstrand visat, klyftan mellan den
äldre och den nyare teorien och mången modern författare har beklagat,
att den nuvarande teorien ej införlifvat med sig den elektrokemiska
åskådningen. Hvarför har detta ej skett? — Anmälaren har ett svar
härpå, som kanske är så godt som något annat: Faraday^ lag förbjuder
det. Det var F:s upptäckt, som slog Berzelii teori i spillror. B.
ansåg, att elementens minsta delar voro förenade med vissa kvanta positiv
eller negativ elektricitet, olika stora för hvarje element. Då den kemiska
frändskapen berodde på de motsatta elektriciteternas attraktion, borde
den verka med högst olika styrka mellan olika element. Men då Faraday
sönderdelade olika kemiska föreningar medelst en och samma ström,
af-skilldes vid hvarje pol samtidigt en ekvivalent af hvarje beståndsdel.
Den moderna kemien har funnit ett sätt att uttrycka Faraday’® lag på
sitt språk sålunda: strömmen löser i hvarje förening samtidigt en valens
(eller kemisk frändskapsenhet). Men den kan ej bygga någon teoretisk
utveckling på F:$ lag, ty den moderna kemien påstår, att den kemiska
frändskapen verkar med i regeln högst olika styrka i hvarje valens —
och likväl löser strömmen dem alla samtidigt och med precis lika stor
uppoffring af elektricitet på hvarje! Med ett ord: det gifves ett visst
tillstånd, det elektrolytiska, där den »kraft», som benämnes affinitet eller
kemisk frändskap, blir oigenkännlig — eller åtminstone uppträder i en
främmande form — för dess allra som skarpsyntaste anhängare. Därtill
kommer, att det är i detta tillstånd, d. v. s. i elektrolyter och mellan
elektrolyter, som de ojämförligt flesta kemiska reaktioner föregå.
Elektrolyt är nämligen hvarje kropp, som leder elektriska strömmen, under
det den själft kemiskt sönderdelas, och dit höra: syror, baser, salter,
organiska och oorganiska, i lösning och till stor del äfven i smält
tillstånd. En teori öfver elektrolyter blir därför nära nog identisk med en
teori Öfver kemiska omsättningar i allmänhet. I sina båda ofvan citerade
afhandlingar har d:r Arrhenius studerat det elektrolytiska tillståndet i
lösningar och dragit inom jämförelsen nästan alla (fysiskt) väl studerade
slag af fenomen, som försiggå i lösningar. Han betraktar dem alla från
en gemensam synpunkt och söker djärft men med anslående klarhet att
återföra dem. till en gemensam förklaringsgrund: den
ClaMsius-William-6’rw’ska hypotesen. Må det tillåtas anmälaren att begagna det lilla
utrymme, han disponerar, till att, med förbigående af alla detaljer, gifva
läsaren en inblick uti hvad det är, som d:r A. vill komma till på
spekulativ väg, och hvilken plats hans arbete söker utfylla i den
vetenskapliga forskningen. I det elektrolytiska tillståndet äga enligt C.-TF":s
hypotes oupphörliga sönderdelningar och återföreningar rum mellan de
elektrolytiska molekylernas närmaste beståndsdelar »lönerna». En viss bråk
del af desamma är i hvarje tidsmoment i aktivt tillstånd, d. v. s. deras
löner röra sig fritt i vätskan, tills de träffa ioner af motsatt slag, med
hvilka de kunna förena sig. Alla ioner äro bärare af ett visst lika stort
kvantum elektricitet, men denna är hos ena hälften positiv, hos andra
negativ. En elektrisk ström riktar mer eller mindre utbytena mellan
ionerna längs strömlinien, så att fria ioner uppträda vid polerna, där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
