Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
man icke heller får tänka sig komponenterna till en kemisk förening
såsom fortfarande ägande bestånd i densamma; Redan i sitt ofvan
anförda föredrag (s. 12) har O. som en »absurditet» betecknat
föreställningen, att järn och syre verkligen vore förhanden i den s. k.
järnoxiden. Samma uppfattning går igen äfven i läroboken, om ock med
något mildrad skärpa i formen: s. k. kvicksilfveroxid »består» ej af
kvicksilfver och syre — ett dylikt talesätt vore meningslöst — lika litet
»sönderdelas» den vid upphettning i nyssnämnda ärnnen. En kemisk
reaktion innebär öfverhufvud taget icke, att ämnen »sönderdelas» eller
»förenas», utan den består däri, att de reagerande ämnena försvinna och
andra ämnen, utrustade med andra egenskaper, uppträda i deras ställe1).
Naturligtvis blir det icke förf. möjligt att konsekvent tillämpa detta
betraktelsesätt genom hela boken, ty därtill är hela det kemiska språket
ännu allt för genomsyradt af atomteoriens surdeg. > Och ju längre
framställningen fortskrider, desto vanligare bli sådana atavismer som t. ex.,.
att »väte anträffas ofta i föreningar» eller att »lera innehåller Silicium
och aluminium»; o. s. v. Det är af ett visst psykologiskt intresse att
se, huru en person af vanans oemotståndliga-makt sålunda drifves att
betjäna sig af uttryck, dem han själf kort förut på rena allvaret betecknat
såsom fullständigt »nonsens». Såsom en inkonsekvens skulle man äfven
kunna anmärka, att t. ex. kvicksilfveroxiden alltjämt i skrift betecknas
med kvicksilfrets och syrets bredvid hvarandra ställda symboler, enär ett
dylikt skrifsätt ju ovillkorligen måste vara ägnadt att hos läsaren
suggerera och hålla vid lif den villfarelse, som förf. med så mycken energi
föresatt sig att bekämpa.
Den kemiska atomteorien, som i fjor skulle kunnat fira sitt
hundraårsjubileum, har som bekant redan förut under sin långa lifstid haft att
uthärda mer eller mindre häftiga anlopp. Redan så tidigt som 1817
uppträdde ju L. Gmelin mot det atomistiska åskådningssättet, därtill
föranledd af de lätt påvisbara brister och motsägelser, med hvilka teorien
under sitt första utvecklingsskede var behäftad. En tid såg det till och
med ut, som om den »nyktra» GmelhVska skolan skulle vinna
öfverhand, intill dess atomteorien — tack vare den redan af Ampere och
A-vogadro förberedda, sedermera af Gerhardt och Laurent genomförda
differentieringen af #tom- och molekularbegreppet — ändtligen segrande
och i en föryngrad gestalt framgick ur 1840-talets kaotiska virrvarr. Att
denna teori i det följande och i all synnerhet sedan den genom
sammansmältning med valensteorien vunnit ytterligare i djup och omfattning,
£Jort och alltjämt gör kemien de största tjänster, torde icke från något
håll på allvar bestridas. Till och med Ostwald själf, som i sitt öfver
800 sidor starka arbete äfven — ehuru mera i förbigående — ägnat ett
par sidor åt omnämnandet af atom-»hypotesen», erkänner där
uttryckligen, att denna hypotes äger stort värde icke blott för pedagogen utan
äfven för forskaren2). Häraf följer visserligen icke, att atomteorien mer
*) Då t. ex. svafvel genom upphettning öfverföres till flytande »formart», är
detta också, enligt O-, en kemisk företeelse, ej en fysisk. .
2) »Eine hypothetische Vorstellung, welche einen grossen Wert fur Lehr- und
Forschungszwecke besitzt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
