Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
dunsta lösningen till torrhet. Det första var härvid framställningen af
rent silfver, det andra dettas fullständiga öfverförande till nitrat utan
någon förlust, och det tredje var beviset, att det erhållna nitratet var
fullständigt rent. Silfrets framställning skedde med iakttagande af alla
modärna försiktighetsmått till uteslutande af alla slags föroreningar.
Silfrets upplösning i salpetersyra skedde i kolfvar af kvartsglas och
afdunstningen likaså, under inblåsning af varm luft, hvadan ingen förlust
därvid kunde uppstå. Den största svårigheten mötte, när man skulle
afgöra, huruvida det erhållna saltet var rent silfvernitrat. Hvad det nu
än var, så rådde dock intet tvifvel därom, att det hade fullständigt
konstant sammansättning, ty sex olika försök gåfvo till resultat, att 100
delar lämnade 1 57.4 8 03 delar silfvernitrat, och af de olika försöken gåfvo
två 157.481 och fyra 157.480.
För att afgöra, om produktens var ren, pröfvades den med största
omsorg på lösta gaser, på salpetersyra och Salpetersyrlighet, på
ammoniak och slutligen på vatten. För säkerhets skull jämfördes
reaktionerna med dem, som erhöllos, när ytterst små spår af dessa samma
ämnen pröfvades på samma sätt. Den största svårigheten var att
upptäcka, om saltet höll vatten. För detta ändamål sönderdelades nitratet
fullständigt, syret absorberades af koppar, reducerad med CO, och vattnet
upptogs i fosforsyreanhydrid. Genom långvariga experiment, vida svårare
än den ursprungliga syntesen, bevisades på detta sätt, att hvarken lösta
gaser eller salpetersyra eller Salpetersyrlighet funnos i saltet, att
ammoniakmängden var vida mindre än 0.001 % och vattnet ej mer än 0.001 %.
Det erhållna värdet 157.4 80 3 korrigerades därför till 157.4 7 9, som
sannolikt ej kunde vara oriktigt på mer än en enhet i 3:dje decimalen.
Slutresultatet är af stort intresse, ty det bevisar till fullo, att, om kväfve
verkligen skulle hafva den låga atom vikten 14.01, så måste Ag hafva
en atom vikt af 107.88 i stället för 107.93, som Stas antog. Skillnaden
synes visserligen ej stor, men man måste betänka, att den motsvarar 0.5
mg i en gr., en mängd, som nybörjaren kan fastställa med hvarje analysvåg.
Blott genom sådant mödosamt arbete kan den nya atom viktstabellen
uppgöras. »Men är den också vard så mycket arbete?» skulle man
kunna fråga, och därpå kan svaras, att denna tabell på 80 tal begagnas
mer än hvarje annan samling af naturkonstanter. Huru många
kvantitativa analyser beräknas icke hvarje dag med dess hjälp, och är det ej
mödan värdt att förse dessa tallösa analytici med siffror, som någorlunda
motsvara verkligheten. Än mer, hvarje framsteg bringar utan tvifvel
nytt ljus öfver de kemiska egenskaperna hos kropparne och ansluter
sig som väsentlig faktor till den experimentella kunskapen om den
fysikaliska kemien. Detta är dock blott och bart den praktiska sidan
af saken, oberoende af hvarje teori.
Ännu ett annat skäl att offra mer tid åt dessa grundläggande tal
ligger doldt i vår andes djup, i den obetvingliga nyfikenheten, hvad de
väl månde betyda. Om någon inom naturvetenskapen spanar efter
betydelsen af något sakförhållande, så söker han först att så noga som
möjligt fastställa, hvad detta sakförhållande egentligen är. Detta har
visserligen icke alltid varit metoden inom filosofien, men kemisten skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
