Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
00
fanns, att i den förstnämnda den i underskott befintliga komponenten
(ZnO) reagerat fullständigt med en motsvarande mängd CoO till bildning
af en grön substans, hvilken senare, blandad med kristallinisk CoO, bildar
denna massa. I den andra glödgningsprodukten kunde däremot på samma
sätt påvisas såväl grön substans som ej obetydliga mängder af låda
komponenterna.
Vid upprepad flussning (för hvarje gång tillsättas nya mängder KC1
i stället för dem som förflyktigats) kan kristallerna af Rinmans grönt
fås att växa till cirka l — 2 mm2. De utgöras för det mesta af ytterst
tunna + hexagonala flak (JL c-axeln), ofta med tydlig zonalstruktur. De
ha en jämn, klart grön färg, brytningsindex > 2,2 och en specifik vikt
omkring 5,7. Ökar man flussmängden från 200 % upp till 7 — 800 %
för massor med förhållandet -^-— <; 3, är den förhärskande kristallformen
i stället ytterst tunna parallellsläckande nålar ända upp till 2 — 3 mm. långa.
På ofvannämnda egenskap hos de gröna kristallerna, att vid
upprepad flussning tillväxa, har grundats en metod att afskilja dessa,
alldenstund CoO-kristallernas tillväxt är obetydlig. Man utgår således från
massor, som hålla CoO i öfverskott, glödgar upprepade gånger med c:a
150 — 200 % KC1 och siktar efter flussmedlets urlakning ifrån de stora
kristallerna af Rinmans grönt. Af en utgångsmassa på 30 — 40 g. kan
efter 12 — 15 omflussningar erhållas cirka l g. sådana kristaller. Dessa
innehålla emellertid nästan alltid något kristalliserad CoO som
inneslut-ningar, hvilka äro omöjliga att aflägsna. Att medelst något kemiskt reagens
skilja Rinmans grönt från den öfriga delen af massan vågade föredr. —
trots ett på sista tiden af 8. Burgstaller (1912 11:1523) i denna riktning
gjordt försök — påstå vara omöjligt. För att bestämma inneslutningarnas
mängd använde föredr. en metod angifven af A. Eosival i Verhandl. d.
K. K. geolog. Reichsanst, Wien 1898, 143. På rent mikroskopisk väg
bestämdes den volymsprocentiska sammansättningen. Med kännedom
om beståndsdelarnas spec. vikter kunde volymsprocenterna omräknas i
viktsprocent, och man erhöll så ett analysresultat af en noggrannhet,
som, om den mikroskopiska undersökningen utsträcktes öfver tillräckligt
material, var jämförbar med den kemiska analysens.
Enligt denna metod undersöktes också direkt en del glödgade massor.
Därvid föreföll, som om massor mellan — — = 3 och -^—^ = något > 6
CoO CoO
skulle kunna ge ett tämligen homogent Rinmans grönt. Vid de analyser,
som sedan utförts å Rinmans grönt, dels genom utfällning af Zn som
ZnS i myrsyresurlösning och därpå följande bestämning af Zn som
Zn2P207 enl. Tamm och Co som metall efter utfällning som Co(OH)3, dels
genom elektrolytisk utfällning af Co i ammoniakalisk lösning och zinkens
bestämning som ofvan, har detta bekräftats: För olika massor , har
CoO-= och ZuO-halten i Rinmansgrönt (enligt Bunsens metod att bestämma
aktivt syre hade föredr. konstaterat, att Co förekom uteslutande som
oxidul) funnits växla så, att mol.-koeff. ^-^ varierar mellan 4,28 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
