Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däremot fenolen själf starkare än dess homologer. En egendomlig parallell
till detta förhållande bildar de fakta, som konstaterades af Jonescu1 genom
undersökningar af de tre kresolernas förbrännings grad inom organismen.
Det visade sig att denna är högre, ju giftigare fenolerna äro:
m-kresol .................. 50—53, %
o-kresol .................. 65—66,8 »
p-kresol .................. 73—76,5 »
Öfver förhållandet mellan kemisk konstitution och desinfektions ver kan
har P. Ehrlich i samarbete med H. Bechold utfört intressanta
undersökningar, af hvilkas resultat jag endast i korthet kan referera, att
införandet af klor eller brom i fenol ökar desinfektionskraften i förhållande
till halogenatomernas antal. Sålunda har en molekyl pentabromfenol på
difteribacillen lika kraftig verkan som 500 molekyler fenol.
En ännu större förändring af benzolens och dess homologers indifferens
än den, som åstadkommes genom införandet af hydroxyl i kärnan, erhålles,
om en väteatom utbytes mot amidogruppen; man erhåller ur benzol
den ytterst giftiga anilinen och ur toluol de tre mycket giftiga
toluidinerna. Dessa föreningars giftverkan — den s. k. Cyanosen — består
däri, att de omvandla blodets hämoglobin till met-hämoglobin. Oaktadt
dessa kroppar äro starkt giftiga, har en hel rad af deras derivat fått
terapeutisk användning och man torde nog kunna säga, att icke någon
klass af kemiska föreningar blifvit så grundligt undersökt som
anilin-derivaten, hvad angår förhållandet mellan kemisk konstitution och
fysiologisk verkan.
Impulsen till det intensiva farmakologiska arbetet med anilinderivaten
erhölls 1886 genom en af Gahn och Hepp* gjord iakttagelse, att anilin
och acetanilid äga antipyretiska och antineuralgiska egenskaper. När
denna upptäckt gjordes, var antipyrinet allenahärskande antipyretikum,
men som det var patentskyddadt och mycket dyrt, så hälsades
acetani-liden som ett synnerligen välkommet billigare ersättningsmedel. Strax
efteråt framkom fenacetin som konkurrensprodukt, men kunde ej
patenteras, då metoden till dess framställning redan var bekant, när
upptäckten om dess fysiologiska verkningar gjordes. Med så mycket större energi
kastade fenacetinfabrikerna sig därför nu på försöken att framställa nya
derivat af samma typ, dels i förhoppningen att kunna framställa något
ännu bättre, dels för att genom patentering af dylika derivat stänga
vägen för konkurrentfabriker. Ur detta arbete framgick emellertid för
vetenskapen nya i två riktningar mycket värdefulla erfarenheter. Dels
riktades vår kunskap om substituenternas inflytande på
verkningsintensiteten, dels erhöllo vi värdefulla upplysningar om kropparnas öde under
passagen genom organismen.
Som allmän regel framgick ur dessa undersökningar:
att de starkt verksamma anilinderivaten inom organismen undergå
fullständig omsättning under bildning af p-amidofenol;
1 D. Jonescu, Biochem. Zeitschr. 1906 sid. 399 ff.
2 Ztschr. für physiolog. Chemie Bd. 47 :173 (1906).
3 Centralblatt für klinische Med. n:o 33 (1886).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
