Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
förelse böra anföras, att det utgör c:a 37,5 % af landets hela industriella
nettoproduktion, så godt denna låter sig beräknas, inclusive mejeri- och
järnhandteringen.
Den mekaniska verkstadsindustrien, hvilken ständigt och fordrande
låter tala om sig och som för sitt skeppsbyggeri begär statspremie,
hade år 1912 ett frm^otillverkningsvärde af 162,7 mill. kronor, en
arbetarepersonal af 38,164 personer och ett tillverkningsbelopp pr
arbetare af 4,263 kronor. I denna summa är då medräknade
tillverkningsbeloppen för fartyg och båtar, vagnar och åkdon, maskiner och redskap,
instrument och ur, men den utgör ändå icke mera än 40 % af den kemiska
industriens legotillverkning. Med tillägg af gruppen »metallarbeten»,
d. v. s. andra arbeten af järn, stai och af andra metaller, således äfven
den stora koppar- och mässingmanufaktureringen, hvilka alla i sin tur äro
råvaror för den mekaniska industrien, fås ett tillverkningsvärde brutto
af 246,6 mill. kr., däri då ingår ett mycket stort belopp för dubbelräkning,
säkert flera tiotal mill. kronor. Jag har icke vågat mig på att försöka
beräkna storleken af det dubbelförda beloppet. Man kommer ändock
icke till mera än nämnda belopp, c:a 61,7 % af den kemiska industriens
nettobelopp. Hela antalet arbetare var 54,618 med 4,514 kr.
tillverkningsvärde pr arbetare, alltså mindre än för den kemiska industrien.
Huru viktig den mekaniska verkstadsindustrien anses vara, framgår bäst
af att statens industrikommission i skrifvelse till järnvägsstyrelsen nu i
höst påpekar att nämnda industri på ett högst kännbart sätt berörts af
den inträdda kristiden. Järnvägsstyrelsen ville härför under vissa villkor,
som påstods vara hårda nog, anordna nödhjälpsarbeten åt verkstäderna
för 7,2 mill. kronor, hvarigenom deras drift skulle säkerställas öfver
årsskiftet 1915—1916. Denna omtanke om en speciell industrigren är
förtjänstfull och berömvärd. Men hvarför skall då en »hets» lik den vid
1913 års riksdag gå ut öfver den kemiska industrien, som intet ondt
gjort? Den har mig veterligen icke ens begärt nödhjälp, vill blott vara
i fred och arbeta upp sig. Och hvarför skall då den viktigaste faktorn
för denna, om jag så får säga, försynta industris utveckling, vattenfallens
utnyttjande, på kändt sätt motarbetas af staten och statsmakterna?
Härom mera i det följande.
Järnindustrien har tusen års anor i vårt land, är vår äldsta och på
samma gång mest nationella industri, baserad på till en början sjö- och
myrmalmer samt ved, sedan på bergsmalmer, träkol och vattenkraft;
och på sistone hafva stenkol, koks samt hydroelektriskt värme börjat att
äfven få användning där. Vi hafva den lyckan därtill att inom vårt lands
gränser äga världens största och rikaste malmberg. Det tros därför att
vår järntillverkning, baserad på inhemska storartade och förstklassiga
råvaror, rik och ren malm, träkol samt vattenkraft, skulle vara vär största
industri, trots bristen på fossivt bränsle, som är lätt att importera, helst
densamma alltid varit omhuldad af statsmakterna med privilegier, stora
gåfvor i form af skogar och goda skyddstullar. Låt oss se huru
därmed förhåller sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
