Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
densamma dess elektriska laddning. Elektronerna skulle sålunda kunna
sägas vara atomer af fri negativ elektricitet. Om man utgår från, att
elektronens hela massa är af elektromagnetisk natur, kan dess radie lätt
beräknas, och man finner då elektronens radie vara 1,9. 10~ cm. Då
atomens radie beräknats vara af storleksordningen 10~ cm., skulle således
atomens radie vara 100,000 gånger större än elektronens, något som står
i god öfverensstämmelse med de slutsatser, till hvilka man kommit
angående atomens och elektronens förhållande till hvarandra.
Sedan man upptäckt, att alla ämnen kunna afgifva elektroner,
framkastades från många håll den förmodan, att elektronerna äro den
ur-materia, af hvilken atomerna äro uppbyggda. Då atomerna under
vanliga förhållanden äro elektriskt neutrala, måste man dock antaga att
jämte ett visst antal elektroner äfven positiv elektricitet till lika stor
mängd som summan af elektronernas negativa laddningar måste ingå i
atomen. Ur neutrala atomer måste jonerna således anses hafva
uppkommit, en positiv därigenom att atomen afgifvit, en negativ därigenom
att atomen upptagit en eller flera elektroner. De radioaktiva ämnena
utsända förutom /9-partiklar (elektroner) äfven a-partiklar, hvilka
konstaterats bestå af heliumpartiklar, laddade med positiv elektricitet. Då hvarje
partikel är laddad med 2 positiva elementarladdningar och har samma
massa som en beliumatom, skulle a-partiklarna således kunna uppfattas
som heliumatomer, som förlorat 2 elektroner.
Om det också torde få anses som säkert, att elektronerna ingå som
konstituerande beståndsdelar i atomen, måste dock frågan om atomernas
inre byggnad förblifva mycket oklar, så länge någon närmare kunskap
om den positiva elektricitetens natur icke vunnits. Det enklaste
antagande, som man kunde göra, vore väl att antaga, att det förutom de
bekanta elektronerna med negativa elektriska laddningar äfven funnes
positiva elektroner. Trots många försök har man dock aldrig lyckats
påvisa tillvaron af positivt laddade partiklar med mindre massa än
väteatomens. Om det verkligen existerade positiva elektroner med lika liten
massa som de negativa elektronernas och om atomen antages uppbyggd
uteslutande af elektroner, måste väteatomen — alldenstund dess massa
är 1850 gånger större än massan hos en elektron — vara uppbyggd
af 925 positiva och lika många negativa elektroner. Så väl
katod-och röntgenstrålarna som äfven a-, f)- och ^-strålarna kunna emellertid
med säkerhet genomtränga atomerna, hvarvid strålarna devieras från
sina rätlinjiga banor. Genom att »studera deviationens storlek har
man icke blott kunnat påvisa tillvaion af elektriska laddningar inom
atomen utan äfven kunnat draga bestämda slutsatser angående den
ungefärliga storleken af dessa laddningar. På denna väg har man kommit
till det resultatet, att antalet elektroner i atomen måste vara af ungefär
detsamma som det tal som uttrycker atomvikten. Väteatomen
innehåller således icke omkring 1,000 utan med all sannolikhet endast en
negativ elektron och naturligtvis därjämte en motsvarande mängd positiv
elektricitet. Häraf framgår emellertid, att endast en ytterst ringa del af
massan kan anses vara bunden vid de negativa elektronerna och att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
