Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Valensbegreppets utveckling.
Af Ludvig Bamberg. (Ports.fr. XXXI,37)
Om vi nu från den organiska kemien vända oss till den oorganiska,
möta vi helt nya förhållanden och delvis nya problem. Sedt från
valenslärans synpunkt betingas olikheten framför allt däraf, att den organiska
kemiens centrala element, kolet, liksom de därnäst viktigaste, vätet och syret,
ej eller blott i ytterst ringa grad visar tendens att uppträda med växlande
valens, under det att de flesta af den stora mängd grundämnen, som
tillhöra den oorganiska kemiens område, utmärka sig genom starkt växlande
atom värde. Häri ligger också orsaken till att strukturläran kommit att
utbildas hufvudsakligen inom kolföreningarnas kemi och här intager en
dominerande ställning, under det att den i den oorganiska kemien spelar
en ganska underordnad roli.
Till en början ställas vi i den oorganiska kemien inför en fråga, hvarmed
vi hittills ej haft anledning befatta oss, nämligen spörsmålet om
valensens polaritet, skillnaden mellan positiv och negativ valens. Denna
fråga är, såsom framgår ur den ofvan gifna definitionen, strängt taget
fullkomligt främmande för den klassiska, formella valensläran. I och
med att vi beträda den oorganiska kemiens område, tvingas vi
emellertid att taga ställning till densamma. I ett afseende är detta numera
visserligen en ganska lätt sak. Så snart man har att göra med
ion-bildande atomer eller atomgrupper, blir valensen ett tal med technet
4-eller —, och hvad mera är, Faradays Iag och Nernsts formel för
potentialdifferenser gifva oss möjlighet att entydigt bestämma dessa tal såväl till
storlek som tecken. Härmed erhåller visserligen valensbegreppet en
fasthet och klarhet, som det förut saknat, men frågan om valensens
polaritet är dock ej till fullo besvarad genom konstaterandet af
nödvändigheten att i vissa fall operera med till tecknet bestämda valenstal.
Det återstår nämligen att afgöra, huruvida man jämte dylika valenstal
(»elektrovalenser») äfven måste räkna med sådana utan förtecken
(»neutralvalenser»). Redan existensen af molekyler, bestående af två
lika atomer (t. ex. H2, Cl2) visar, att antagandet af uteslutande polära
valenser bereder vissa svårigheter. Föreningar sådana som CH3C1 och
Zn(CH3)2 påtvinga oss vidare antingen föreställningen att kolatomen är
utrustad med såväl positiva som negativa valenser (är »amfoter»), eller
medgifvandet af neutral valenser jämte polära valenser. Abegg har sökt
bringa klarhet öfver denna fråga och därvid förts till en teori, enligt
hvilken valensen alltid är af polär natur, men samtliga elementaratomer
utrustade med såväl positiva som negativa valenser. Dessa äro emellertid
enligt Abegg af två slag, nämligen dels till antalet färre, men med
starkare »elektroaffinitet» utrustade normahalenser, dels talrikare, men
svagare »elektroaff ina» Tcontr av alenser. Summan af normal- och kon
tra-valensernas antal är alltid 8, och bådas antal och tecken bestämmas af
elementets plats i periodiska systemet sålunda, att norm al va len serna i de
fyra första grupperna alltid äro positiva och till antalet ögruppens nummer,
under det att det i grupperna 5 — 7 tvärtom är kontra valenserna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
