Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GAMLA GREFVINNAN - Barnatron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefvinnan hade gjort allt för att, som det heter, skingra tankarne hos Stefani — det
tycktes ibland lyckas — men ett moln sväfvade ändå alltför ofta på den klara pannan,
och grefvinnan visste alltför väl att detta var då flickan tänkte på Feodor. Hon visste
också att hon sjelf — mormor — var den enda, som kunde genomdrifva saken — och
hon hade gjort det om hon ej haft sina religiösa skrupler; sådana låta lika litet tala vid
sig som siffror; — man rår ej sjelf för att de äro gilltiga.
Resan hade fortsatts öfver sex veckor och i många rigtningar; ty den hade ej någon
annan plan än den att omvexla.
Grefvinnan och hennes skyddsling hade legat natten öfver i Reute i Tyrol. Solen
rann opp då deras vagn drogs fram för att snart röra sig uppför och utför de sluttande,
i zigzag gående vägarne, som slingra sig genom det herrliga alplandet. Här och der
tittade en bergspets fram öfver den andra och sken ljusröd i morgonskimret, under det att
skogarne, saftgröna och lummiga, drogo sin gördel kring bergens midja och blomsterängarne
utbredde sig vid deras fot.
Den gamla älskade solljus som ett barn älskar och ville så gerna se dess första
strålar skimra på himlen — hon såg hellre en vaknande ån en uttröttad, slumrande verld,
och derför var morgonen henne så kär.
Nu stod vagnen der — frukosten var framme; men hvar var väl Stefani?
Löfling upplyste, att unga fröken, åtföljd af en af gårdens flickor, gått vägen fram,
just den de skulle resa. Värdinnan på stället menade att fröken endast gått före och
glömt att säga till. .
Men hvart? frågade grefvinnan, som ej förstod detta försvinnande. Flickan hade
gått opp före solen och var borta, då grefvinnan skickade bud för att tillsäga henne att
komma. Efter en stunds väntan sade hon: Kom Löfling — vi gå, vi också — taga
också en af döttrarne med oss; — vagnen får komma efter.
Troligen, sade flickan, småleende så att ett par rader perlhvita tänder glindrade —
troligen har hon följt Majchen till "Heiland im Walde” — det är nu bön vecka der.
Hvad? berätta!, sade grefvinnan långsamt framskridande, understödd af betjenten.
Jo inföll denne, dessa här katolikerna ha en hop konster för sig och ligga och bedja
till beläten.
Tyst Löfling, det der förstår ni ej. Löfling, som varit så länge hos sitt herrskap
att han fått en lätt anlöpning af deras bildning, och således trodde sig bildad ända
igenom, teg men tänkte: jag tiger; men vet nog hvad jag vet ändå.
Bön veckan? återtog grefvinnan — säg mig allt min flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
