Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- § 32. Gustaf Vasa söker afskaffa biskopsembetet
- § 33. Konung Gustafs frånfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Linköping lydnad; och sannolikt är, att förhållandet var
enahanda öfverallt, så att de nya stiftsafdelningarnes ordinarier
stodo i beroende af ordinarien i den gamla stiftsstaden.
Också blef följden den, att efter konung Eriks uppstigande
på thronen skilnad gjordes mellan biskopar eller de gamla
stiftens och ordinarier eller de nya afdelningarnes
tillsyningsmän, och att de senare efter några år alldeles
försvunno eller, rättare sagdt, blefvo, hvad de förut varit,
nämligen kyrkoherdar i hvar sin församling och ingenting
vidare.
§ 33. Konung Gustafs frånfälle.
Den 29:de Sept. 1560 slutade konung Gustaf sin
skiftesrika lefnad. Det kan ej nekas, att han såsom kyrklig
reformator i många fall betedde sig hänsynslöst och
egenmägtigt. Att han nedbröt den gamla hierarkiens stolta
byggnad, var visserligen både nödvändigt och gagneligt.
Men vid tillämpningen af Vesterås recess gick han till väga
på ett sätt, som ej alltid kan försvaras; och särskildt
plundringen af kyrkornas silfver och dyrbarheter hedrar icke
den store konungens minne. Icke heller lärer det kunna
bestridas, att Gustaf visade sig mycket hård och obillig
mot sina trogne rådgifvare Olaus Petri och Laurentius
Andreæ. Att han jemväl illa behandlade åtskilliga bland
biskoparne, utan att dertill hafva egt skälig orsak, hafva
vi förut sett. Icke ens den foglige och i alla afseenden
oförvitlige erkebiskopen Laurentius Petri kunde undgå
konung Gustafs missnöje, utan fick uppbära den skarpa och
säkerligen alldeles oförtjenta förebråelsen att "gerna vilja
klippa fåren och nyttja ullen, men icke vakta hjorden".
Man finner af allt detta, huru Gustaf var en om sin magt
synnerligen ömtålig herre, som med stor misstänksamhet
följde hvarje steg af kyrkans män och deri ofta utan
ringaste skäl såg antingen otrohet mot sin egen konungsliga
myndighet och sakernas nya ordning eller åtminstone ett
förtäckt bemödande att återvinna hierarkiens gamla
oberoende. Men å andra sidan skall ingen kunna neka, att
konungen med värma och allvar omfattade kyrkoförbättringens
sak; och så länge vi ännu njuta det ljus och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:36:38 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svkyrhis/1/0076.html
