Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 79. Oenighet mellan adeln och presterskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid begge dessa riksdagar yrkade presteståndet jemväl
förbud för adeln att "intaga och förbygga" choren. i
kyrkorna med sina upphöjda grifter och bänkrum, helst som
choren härigenom vanpryddes, och tillräckligt utrymme icke
lemnades qvar, så att trängsel uppstode vid kyrkliga
förrättningar, såsom brudvigsel, barndop och nattvardsgång.
Regeringen fann det i början betänkligt att lyssna till
presterskapets billiga begäran. Ty om man ville för mycket
"circumscribera" adeln, som med presterna "inne uti
kyrkorna plägade taga sina lägerstäder", under det att
bönderna blefvo begrafne ute på kyrkogårdarne, så
äfventyrade man att minska de mäns välvilja, som mest bidroge
till kyrkornas byggande och underhåll. Men sedermera
uttalade regeringen sitt ogillande af det öfverklagade
missbruket samt öfverlemnade åt biskoparne att i samråd med
adeln, kyrkoherdarne och församlingarnes förnämsta
ledamöter för hvarje särskildt fall i godo uppgöra saken.
Emellertid var det naturligtvis föga utsigt till, att de
förnäma adelsmännen skulle godvilligt gifva sitt samtycke
till bortrödjande af de med prydnader och gallerverk
försedda bänkar, som äfven i kyrkorna buro vittnesbörd om,
huru högt stående de voro öfver den ofrälse delen af
församlingen, eller af de ståtliga grafvårdar, i hvilka deras
frejdade förfäders stoft hvilade, och der de sjelfve en gång
skulle få sin lägerstad. Visserligen bör ej förtigas, att
äfven andra samhällsklasser vid denna tid voro intagne af
småaktig rangsjuka och rätt ofta tvistade med hvarandra
om bättre eller sämre platser i kyrkobänkarne. Men det
var de höga herrarne, som gåfvo det sämsta föredömet, och
som mest hänsynslöst sökte göra sina öfvermodiga anspråk
gällande. De tycktes alldeles hafva glömt, att när Gudi
är intet anseende till personen. De ville rent af separera
sig från all broderlig gemenskap med den öfriga
församlingen och hvarken i Guds hus eller i grafven tåla någon
om jemlikhet vittnande beröring med de föraktade ofrälse.
Vid sådant förhållande må man ej undra på, att missnöjet
med aristokratiens egenmägtiga godtycklighet och
högmodiga lystnad efter företrädesrättigheter mer och mer ökade
sig, icke heller att den ovänliga stämningen fortfor emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
