- Project Runeberg -  Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /
241

(1886-1887) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 18. KYRKOTUKT. 241

trakta de dermed förbundna botöfningarne eller peniteiiserna
såsom något, hvarigenom man skulle försona sin synd samt
förtjena sig Guds nåd och syndernas förlåtelse. Det var
dock naturligt, att Luther icke längre skulle vilja veta af
några botöfningar såsom satisfaktoriska medel att försona
synden och förtjena Guds nåd. Ty ett sådant
betraktelsesätt stod i alltför uppenbar strid med den stora evangeliska
grundsatsen, att menniskan blott genom tron på Kristi
försoning erhåller Guds nåd och syndernas förlåtelse.

Emellertid bibehöll man i Sverige åtskilliga Ikatholska
penitensöfningar såsom förbundna med den uppenbara
skriften. Hade man återgifvit dem sin ursprungliga betydelse
att blott vara Utvärtes tecken till syndarens inre
botfärdighet och längtan efter försoning, så hade dervid föga
varit att erinra. Men så var icke förhållandet, utan
-kyrko-boten antog helt och hållet karakteren af straff, dem
kyrkan pålade till uppehållande af den vedergällningsrätt, som
ansågs tillkomma henne såsom vårdarinna af sedelagens
helgd. Också förekommer benämningen kyrkostraff redan i
Laurentii Petri kyrkoordning, och i vår senare kyrkliga
lagstiftning finner man alltid uttrycken "uppenbar skrift"
och "kyrkoplikt" sammanstälda med hvarandra. Härtill
kom, att kyrkonäpsten icke betraktades såsom en tuktan,
den syndaren endast godvilligt borde underkasta sig, utan
tvärtom trodde man sig egft full rätt att, om så behöfdes,
med väld utkräfva henne, hvadan den affallnes
återvändande till församlingen, i stället för att vara en frän hans
sida fullt frivillig handling, till hvilken hans eget hjertas
innerliga åstundan dref honom, i sjelfva verket
förvandlades till en tvångsakt, den han med eller mot sin vilja
måste fullgöra.

Onekligen fanns i hela detta betraktelsesätt åtskilligt
qvar af den gamla katholskä surdegen. Likväl hade man
äfven hos oss såsom i andra lutherska länder fullständigt
brutit med den romerska grundvillfarelsen angående böten
såsom ett medel till försoning med Gud. Ty 1571 års
kyrkoordning inskärper uttryckligen, att kyrkoplikten ej vore
någon tillfyllestgörelse för synden inför Gud, emedan
Kristus allena hade för henne godtgjort. Fast hellre borde

Cornelius: Sv. kyrk. hist. efter reformationen. 16

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkyrhis/1/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free