- Project Runeberg -  Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /
244

(1886-1887) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244 118. KYRKOTUKT.

väl icke der förekommer. Deremot gifvas noggranna
föreskrifter angående bannlysningens påföljd. Det heter
nämligen, att ingen skulle umgås med den, som låge under
kyrkans bann, utan man borde hålla honom såsom en
hedning och publikan samt fly hans umgänge. I verldsliga
saker, der nöden så fordrade, finge man dock bruka
honom och gå honom till hända. Men den, söm annorlunda
med honom umginges, gjorde sig delaktig af hans synd
och måste sjelf bannlysas, om han med sådant umgänge
icke upphörde. Likväl kunde hustru, barn och tjenare
saklöst umgås med honom, jemväl ock de, som antingen
nödgades tillita honom eller ock icke visste, att han vore
bannlyst. I kyrkan egde den bannlyste frihet att sig infinna,
om han ville; men efter predikans slut måste han gå sin
kos. Sutte någon längre i bann än öfver ett år och
under samma tid föraktade alla förmaningar, då skulle han
omsider med verldsligt straff hemsökt varda. Doge han,
utan att hafva försonat sig med församlingen, så finge han
ej begrafvas i kyrkogården. Ifrågavarande bannlysning
utgjorde det yttersta kyrkostraffet, hvilket, enligt
kyrkoordningens föreskrift, blott skulle användas, " dér någon
bedrifvit uppenbara synder och blifver obötfärdig, så att
han tredskeligen föraktar alla kristliga förmaningar".
Särskildt uppräknas drap, mened och hor såsom ådragande
bannlysningsstraff. Deremot skulle ingen bannlysas "för
några verldsliga sakers skull, såsom for gäld eller annat
sådant, utan allenast för grofva laster och missgerningar".
Emellertid synes af upprepade förbud, att de, som förhöllo
presterna deras inkomster, ännu länge brukade bannlysas
eller åtminstone uteslutas från nattvarden; och detta var
till och med i trots af’ de allmänna lagbuden anbefaldt i
Vesterås och Skara stift.

Anmärkas bör, att alla brott, som kunde hänföras till
något af de tio budorden, ansågos falla under kyrklig näpst,
vare sig att de träffades af borgerlig lags
straffbestämmelser, eller de hörde till sådana förseelser, som icke voro i
landslagen med straff belagda. Emellertid föranledde
tidens råhet, att åtskilliga laster, dem landslagen lemnade
oanmärkta, voro så allmän landssed, att icke heller kyrkan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkyrhis/1/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free