- Project Runeberg -  Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /
243

(1886-1887) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 1 8. KYRKOTUKT. 243

brott, som mord på föräldrar eller syskon, hvarjemte
uttryckligen föreskrifves, att "kyrkans dorn icke finge gå på
någon menniskas lif, lekamen, gods eller egor".

Så stadgar kyrkoordningen. Men vid tillämpningen
betedde man sig vida strängare, såsom man kan se af
erkebiskop Abrahami Angermanni förfarande vid sin förut
omtalade visitationsresa. Äfven under den följande tiden
var särskildt risslitning vid en eller flere kyrkor ett af
domkapitlen ofta ådömdt tuktemedel, ehuru det stod i
uppenbar strid med kyrkoordningens nyss antydda föreskrift.
Den förkärlek, man länge synes hafva hyst för detta
barbariska kyrkostraff, var utan tvifvel en qvarlefva från
medeltiden, under hvars sista skede gisslingen hade utgjort
en bland de botöfningar, som ansågos mest förtjenstfulla.
Böter i penningar eller varor till de fattiga, till
sockenkyrkan eller till domkyrkan var likaledes ett ganska
vanligt kyrkostraff. Ändtligen brukades mycket allmänt, att
den felande ådömdes att i vapenhuset eller nere i kyrkan
längre eller kortare tid stå eller knäböja vid " pliktepallen"
eller "in loco peccatorum", såsom det kallades.

Angående den ordning, i hvilken kyrkoplikten skulle
fullgöras, stadgade kyrkoordningen, att densamma skulle
ske efter aflösningen, och att om någon icke uppfylde den
plikt, honom blifvit ådömd, så skulle "ett skarpt
verldsligt straff honom uppålagdt varda". Men i tillämpningen
förekom oftast, att kyrkoplikten måste fullgöras före
absolutionen, om ock en och annan gång hände, att man stälde
sig kyrkoordningens föreskrift till efterrättelse. v Det var
ju naturligt, att i samma mån kyrkoplikten fick
karakteren af ett verldsligt straff, kyrkoordningens stadgande i
denna punkt måste förefalla olämpligt. Ty att låta den
absolverade och med församlingen redan försonade
syndaren derefter undergå t. ex, risslitning, kunde tydligen icke
gerna gå för sig.

Såsom redan förut är antydt, utgjorde uppenbar skrift
och kyrkoplikt den allmännast använda kyrkotukten och
ådömdes mycket ofta, äfven då ingen bannlysning iöregått.
Emellertid bibehöll 1571 års kyrkoordning äfven denna
sistnämnda, ehuru benämningen större och mintlre bann lik-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkyrhis/1/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free