Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 138. Högskolorna i Åbo och Lund. - § 139. Sveriges gymnasier och lärdomsskolor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fessor, hvarpå han efter Enewald Svenonius år 1688 blef
utnämnd till prokansler och biskop i Lund, hvilket höga
embete han innehade till den 9:de Maj 1694, då han under
en visitationsresa slutade sina dagar i Åhus prestgård vid
omkring 60 års ålder.
§ 139. Sveriges gymnasier och lärdomsskolor.
Äfven Sveriges gymnasier räkna från Gustaf Adolf
sitt upphof. Den förut flere gånger omnämnde nitiske
biskopen Johannes Rudbeckius var den, som år 1623
lyckades få det första gymnasiet upprättadt i sin stiftsstad
Vesterås, och den lika nitiske biskop Paulinus fick under sin
vård ett gymnasium i Strengnäs, som inrättades 1626. Begge
dessa läroverk sköttes med stor omsorg och vidgade sin
undervisning så,* att de icke utan skäl beskyldes för att
gripa in på det område, som egentligen tillhörde
universitetet. Vesterås och Strengnäs gymnasier blefvo dock icke
de enda, utan dylika läroverk, afsedda att utgöra en
mellanlänk i undervisningen, der de s. k. trivialskolornas
alumner skulle förberedas för inträde vid universitetet,
inrättades under Gustaf Adolfs tid äfven i Linköping, Viborg och
Aho. Gymnasiernas lärjungar erhöllo så småningom det
gamla namnet diaconi eller djeknar. Skälet var, att många
af dem, medan de ännu voro qvar vid gymnasium,
ordinerades till prester eller åtminstone ofta användes till
åtskilliga förrättningar vid gudstjensten, såsom att leda
sången, i nödfall predika o. s. v.
Af gammalt hade de, som njöto skolundervisning, när
de hunnit till. den ålder och mognad, att de kunde göra
tjenst såsom djeknar, egt rätt till s. k. sockengång, d. v. s.
att vandra omkring i vissa dem anvisade socknar för
upp-hemtande af frivilliga gåfvor till sitt underhåll vid
läroverket. Kyrkoordningen af 1571 omnämner denna gamla
sed och stadgar uttryckligen, att den skulle bibehållas.
Emellertid fördes mycken klagan öfver de dåliga seder, som
djeknarne under sina sockengångar lärde; " de förnötte
dermed onytteligen sin kosteliga tid", säger Gustaf Adolf, "och
tillvändes många odygder: dryckenskap, svärmeri, tiggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
