Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 140. Judaistisk vidskepelse - § 141. Trolldomsväsendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka nödvändigheten af lördagens helighållande
inskärptes, på samma gång som varningar uttalades mot gängse
synder. Rörelsen i dessa landskaper blef så stark, att hon
drog med sig ej blott ett stort antal af allmogen utan
äfven många prester. Ännu 1667 uppträdde i Agunnaryd inom
Vexiö stift en dräng, som påstod sig af en engel hafva fått
mottaga en uppenbarelse med förmaning till bot och
bättring samt med förbud att genom arbete vanhelga lördagen.
§ 141. Trolldomsväsendet.
Ingen af denna tidens otaliga vidskepelser var så
allmänt gängse hos hög och låg som tron på trolldom.
Hvad som med detta namn betecknades, var ingalunda
någonting för Sverige egendomligt: det gick fastmera igenom
hela Europa och beifrades öfverallt med lika afsky. Det
var icke heller något, som först framträdde på 1600-talet:
det hade tvärtom sina rötter i urgammal hednisk
vidskepelse och qvarlefde under medeltiden såsom en hemligen
bevarad och fortplantad folktro. Reformationens införande
kunde icke genast skingra allt mörker. Anklagelser för
trolldom voro också derföre allt fortfarande ganska vanliga.
Så finner man, huru under erkebiskop Abrahami
Anger-manni förut omtalade visitation en stor mängd personer
beskyldes för trolldom, signeri, löfjeri och annan likartad
vidskepelse. Straffet för trolldom var bålet, och redan
Karl IX dömde trollkonor att brännas. Trolldomsväsendet
hade sålunda i Sverige såsom annorstädes gamla anor, men
i senare hälften af 1600-talet antog det en rentaf
epidemisk karakter.
Sjukdomen utbröt aldra först i Elfdalens socken i
Dalarne år 1668. En qvinna, som troddes stå i förbund med
djefvulen, bekände, att hon fört med sig till Blåkulla många
både barn och äldre personer såväl der i socknen som i
Herjeådalen, och dylika bekännelser afgåfvos jemväl af
andra personer. Redan förut hade man hört talas om
Blåkulla-färder. Trollpackorna ansågos rida på sopqvastar, kor eller
svin till den onde anden i Blåkulla. Äfven troddes de
såsom fortskaffningsmedel kunna använda andra menniskor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
