Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 186. Den neologiska rigtningens motståndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 6. DEN NEOLOGISKA SIGTNINGENS MOTSTÅNDAEE. 109
En väldig väckelsepredikant blef den rikt begåfvade
Lars Linderot, hvilken, efter att i 10 år hafva verkat
såsom adjunkt vid domkyrkan i Götheborg, afled vid 50 års
ålder såsom komminister i Tölö församling i norra Halland
den 23:dje Maj 1811. Han var såsom folktalare och
ex-temporatör synnerligen eftersökt. Väl kunde äfven han
någon gång anslå en mildare evangelisk ton, men helst
* ringde han i stormklockan för ett sofvande slägte". Hans
predikningar, som, då de vanligen höllos utan koncept, med
mycken svårighet samlades och trycktes efter hans död,
vunno en vidsträckt spridning bland allmogen på många
orter, såsom ock fallet var med hans andeliga sånger, hvilka
trycktes första gången 1815 och sedan utgått i flere nya
upplagor.
En annan framstående folkpredikant var den af
Mur-beck väckte och i likhet med honom strängt lagiske Per
Tolleson. Han var född den 20:de Okt. 1747 i Åsheda
församling i Småland, tjenstgjorde många år i hufvudstaden
och befordrades 1793 till kyrkoherde i Närtuna inom erke-*
stiftet, der han dog den 28:de Juni 1821. Ehuru ej
jemförlig med Linderot i snille och hänförande vältalighet, var
dock äfven Tolleson utrustad med goda predikogåfvor, men
sysselsatte sig jemväl med theologiskt skriftställeri, ty han
var en mycket kunnig man. Utom predikningar och en
stor samling andaktsböcker skref han åtskilliga lärda
arbeten och tog verksam del i försvaret för den gamla
kristendomen mot neologiens försök att nedrifva och
förfuska den.
Förut är antydt, hurusom otron- i synnerhet hade
smittat de högre samhällslagren, der börden^ och
bildningens företräden vanligen äro hemmastadda. Men många
lysande undantag kunna dock uppvisas. Flere af denna
tidens högst uppsatte män voro nämligen kände för sitt
varma kristliga intresse. Att detta gäller om den
gustavianska tidens förste erkebiskop Magnus Beronius, en from
och stilla man, som innehade sin höga värdighet från 1764—
1775, kan ju anses mindre oväntadt. Men äfven inom den
verldsliga embetsmannaaristokratien möter oss här och der
samma glädjande syn. Om lagmannen Karl Carleson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
