Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 194. Den s. k. ecclesiastikdeputationen. - § 196. Prestvalsförordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om inrättande af ett consistorium generale. Men af
alltsammans blef litet eller intet resultat. Deputationens
arbeten med kyrkolagen fortgingo väl några år, ofta i samråd
med kommissionen öfver den allmänna lagen, och år 1731
framlades verkligen ett förslag till ny kyrkoordning för
ständerna. Men nu hade ifvern börjat svalna. Ärendet
uppsköts till nästa riksdag att då företagas i sammanhang
med frågan om allmän lag. Denna sistnämnda blef också
vid 1734 års riksdag antagen, men kyrkolagsförändringen
undansköts äfven denna gång och fick sedermera falla i
glömska.
§ 196. Prestvalsförordning.
Nyss antydda reformförsök gaf emellertid anledning
till en stor och genomgripande förändring i den
ecclesia-stika befordringslagstiftningen. Märkvärdigt nog blef denna
förändring sådan, att församlingens magt, i stället för att
utvidgas, i sjelfva verket kringskars och inskränktes. Vi
erinre oss från det föregående, huru församlingen af
gammalt egde rättighet att till sin själasörjare omedelbart kalla
den lärare, till hvilken hon satte sitt förtroende, ehuru
kyrkolagen gaf stiftsstyrelsen tillfälle att öfver
församlingens val utöfva ett förmynderskap, som icke sällan
missbrukades till att påtvinga församlingen en annan prest, än
den hon sjelf valt. Det var nu tydligen detta missbruk,
som frihetstidens kyrkolagsförbättrare ville förebygga. Men
i stället för att söka vinna detta syfte med bevarande af
den gamla grundsatsen om församlingens omedelbara
kallelserätt, uppoffrade man denna sistnämnda, mot det att
församlingens val undandrogs domkapitlets förmynderskap.
På sådant sätt stäfjades visserligen stiftsstyrelsens ofta
mycket godtyckliga åtgöranden vid prestsysslors bortgifvande,
hvarjemte dels presternas hittills alltför mycket förbisedda
rätt att i mån af förtjenst och anciennitet komma i åtanke
till befordran blef tillgodosedd, dels den obestämdhet, som
förut rådde i afseende på befordringssättets detaljer,
utbyttes mot fullständigare och noga föreskrifna laga former.
Men i sjelfva verket förlorade dock församlingen en i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
