Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 251. Okyrklig partiyra i Kristinehamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251. OKYRKLIG PARTIYRA I KRISTINEHAMN. 241
hamn, hvilken finnes intagen i Handlingar rörande
prestmötet i Karlstad 1881.
Här berättas bland annat följande: "En fullständig
svängning i uppfattning eller åtminstone i framställning af
försonings- och helgelse-lärorna inleddes på sommaren 1875
. vid ett talrikt besökt s. k. Ansgariimöte. Under det att
förut Jesu Kristi ställföreträdande lidande framstälts på
strängt juridiskt sätt och med förbigående af dess ethiska
och solidariska betydelse, och i sammanhang dermed
rättfärdiggörelseläran framhållits på bekostnad af
helgelseläran, i följd hvaraf ock trons theoretiska sida väl starkt
betonades såsom förnämligast innebärande en öfvertygelse
derom, att man hade syndaförlåtelse och nåd; så lyssnade
den församlade folkmassan, visserligen med undran, men
dock med tillit på den protest emot dessa läror, som
rörelsens förnämste ledare, lektor Waldenström, vid detta möte
för första gången frambar eller lät frambära inför en
församlad menighet. Här förnekades med mycken bestämdhet
af honom och en hans vän, att enligt Skriftens
framställning menniskorna i och genom Jesu Kristi död ega
syndaförlåtelse, som fastmera vinnes genom bättring och tro.
Denna protest emot den nyevangeliska läran blef emellertid
inledningen till en ytterlighet af motsatt slag. Snart började
det predikas uteslutande om Fadrens barmhertighet, som
-för oss allenast blifvit uppenbarad och förkunnad af Jesus
Kristus. Det aktades nästan såsom en styggelse och såsom
en hädelse af denna barmhertighet att framställa Sonen
såsom ett värn och en sköld emot Fadrens vrede. Någon
sådan, rigtad emot syndiga menniskors person, funnes
egentligen icke; och Sonen skulle alls icke vara den rätta
orsaken, grunden och källan till vår frälsning, utan han vore
allenast den hand, som Fadren räckte oss, för att draga
oss till sig. Han kämpade och led hufvudsakligast, för att
sjelf varda fullkomlig och blifva duglig till en
salighetshöfding, som kunde gå i spetsen för den skara, hvilken
komme att vinna inträde i Guds rike. Men ändock skulle
visserligen hans blod vara ett reningsmedel för våra hjertan;
ändock skulle efter Guds outgrundliga vilja och beslut ingen
frälsning kunna vinnas annat än genom Jesus Kristus."
Cornelius: Sv. kyrk. hist. efter reformationen. II. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
