Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 252. Svenska missionsförbundet. - § 253. Begynnande upplösningssymptomer inom det waldenströmska lägret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man har svårt att gå längre såväl i bitter
förkastelsedom öfver kyrkan och hennes prester som i högmodig
sjelfförhäfvelse öfver sin egen och sitt partis stora förträfflighet.
Till och med Waldenström sjelf har på senare tiden ansett
sig tvungen att vid flere tillfällen protestera mot dylika
yttranden samt varna sina1 lärjungar för deras blinda
partifanatism.
§ 253. Begynnande upplösningssymptomer inom det
waldenströmska lägret.
Naturligtvis har det ej blifvit väl upptaget, att
Waldenström icke kunnat godkänna allt, hvad en Ekman och
en Fernholm tagit sfg för att dekretera; och det ser ut,
som om en fullständig söndring vore på väg att utbryta
mellan honom och de ledande männen i Kristinehamn. I
den förut citerade redogörelsen heter det: "Intresset är
numera så öfvervägande fästadt vid friförsamlingens
organiserande och författning, att ingen enda lärofråga förmår
tilldraga sig någon nämnvärd uppmärksamhet, med mindre
hon mycket nära i;ör denna hufvudsak. Också har
Waldenström uti icke ringa grad härstädes förlorat sin stora
prestige just derföre, att han icke velat gå i spetsen för
separatismens yttre organisering och det bruk af
sakramenten, som dermed står i sammanhang. Deremot har
försteg vunnits af Ekman, som verkar för genomförandet af
sina älsklingstankar, och som helt visst i detta sitt
sträfvande kan påräkna hjelp af det stora antalet elever i sin
missionsskola."
Såsom nyss antyddes, har Waldenström haft nog mod
att inlägga sin protest mot den hänsynslösa partiifver, som
någre af hans förnämste medhjelpare mer och mer lagt i
dagen. Men att det icke är lika lätt att släcka en eld som
att tända den, torde han säkerligen få erfara. Emellertid
är det ju i alla fall ganska anmärkningsvärdt, att
lärofadern sjelf synes hafva i viss mån sansat sig. Visserligen
fasthåller han ännu sina egna hugskott i försoningsläran,
men nog är hans uppträdande för öfrigt vida lugnare och
försigtigare än för några år sedan; och om den rörelse, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
