Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. (484.) 8 april 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 14
rades på jordbruket. Skulle nu därtill
komma byggande och underhåll af nya
och många skolhus, lärares aflöning m. m.,
hvilket allt för de från kyrkobyn aflägset
boende syntes medföra ganska litet gagn,
så bör man icke allt för mycket förundra
sig öfver, att i mången glest bebyggd
landt-socken man anförde hvilka skäl man kunde
påfinna för att åtminstone så långt ske
kunde draga ut på tiden med
verkställigheten.
*
Härtill kom åtskilliga betydande mäns
ovilja mot hela den nya institutionen.
Professorn, sedermera ärkebiskopen H.
Eeuter-dahl utgaf en särskild broschyr om eller
rättare mot det nya skolväsendet, hvari
han med granna ord beprisade den gamla
kringgångsskolans älsklighet och
förträfflighet. Dessa ord voro synnerligen välkomna
och vägde mycket särdeles för en del
gamla prostar, som icke gärna ville veta
af några nyheter.
Seminarieföreståndaren, sedermera
kyrkoherden H. Ekendahl reste mycket och skref
flitigt om den nya skolans dåliga tillstånd
och ändarnålslöshet. Äfven Danmarks
folkskola fick sina slängar af hans klandrande
reseanteckningar. Jag erinrar mig,
hurusom jag vid ett läraremöte i Roeskilde år
1853 råkade på att komma illa ut för
Ekendahls skull. När jag anmälde mig
som deltagare i mötet och ville erlägga
inträdesafgiften l riksort (50 öre), blef jag
tämligen spetsigt tillfrågad, om jag »maaske
reiste for samme öjemed (ändamål) som
den svenske prsest Egendall?» - Nej, jag
reser för det alldeles motsatta. -
»Hvor-ledes da?» - Jo, han har väl rest i
Danmark likasom i Sverige och sökt efter
dåliga skolor för att få något att skrifva
om; jag söker efter goda skolor för att
inhämta någon lärdom däraf för mitt kall.
- »Nå, då hjärtligt välkommen». Och
hjärtligt omfattad blef jag både den dagen
och alla de dagar jag sedan vandrade
omkring bland Seelands skolor.
Det är svårt att ur Ekendahls skrifter
kunna utleta hvad som var hans ideal i
folkskolefrågan, möjligen hade han icke
något sådant. Att han var missnöjd med
1842 års skola framlyser tydligt. Den var
för dyr med sina skolhus och sina
examinerade lärare, den uträttade för litet,
den passade icke för vårt fattiga, glest
befolkade land m. m. Hellre syntes han
vilja ha många ambulatoriska skolor med
fattighusgubbar och gummor till lärare och
lärarinnor, och dessa endast examinerade
af pastorn och godkända af skolrådet.
Detta kunde vara nog för allmogens barn,
som ej behöfde mera för lifsuppehället än
innanläsning af psalmbok och nya
testamentet samt utanläsning af Lindbloms
katekes. Kom så någon skrifning och litet
räkning till för gossarne, så var det bra,
obligatoriskt var det icke och för flickorna
var det alldeles öfverflödigt.
Säkert är, att Ekendahls resande och
skrifvande verkade mycket menligt för den
nya folkskolan. De gammalkonservativa
fingo därigenom »vatten på sin kvarn»,
allmogen i allmänhet kände sig vemodig
vid allt detta klander, och skollärarne med
sina ömkliga löner, sina brödbekymmer
och sin saknad af uppmuntran kände sig
modfällda och nedstämda.
Jag minns mycket lifligt, huru en ung
skollärare en gång beklagade sig, att vissa
föräldrar hade bestämdt förbjudit honom
att låta deras barn lära bibelspråken i
katekesen. Häröfver beklagade han sig för
prosten och fick därvid det hugnesamma(?)
svaret: »Ja, vi ska’ väl inte göra
bondbarnen till studenter; det behöfs inte komma
med några nyheter.» Samma klagomål
anfördes mot mig och mina många nyheter
i skolan, men min pastor var af andra
åsikter än den gamle prosten och svarade
blott: »Barnen skola lära allt hvad de
kunna medhinna, det blir nog icke för
mycket.»
#
Nästan samtidigt med Ekendahl
framträdde en annan skolreformator, grefve
Torsten Rudenschöld, hvilkens ord vägde
tungt i folkskolefrågan. Han hade den
förtjänsten att ingalunda förlöjliga, utan
snarare beklaga skolan och dess lärare,
han förtviflade om möjligheten att till fullo
realisera 1842 års skolplan, och därför
uppgjorde han en annan, som han trodde
kunna verkställas, och denna grundade han
på det antagande^ att »kunna barnen i
vårt glest bebyggda land icke gå till skolan,
så måste skolan gå till barnen», och därpå
byggde han sin plan om öfverläsare och
underläsare, sålunda att de mera
försigkomna barnen skulle rotvis eller byvis
undervisa den lägre klassen (underläsarne),
alltså ett nytt slags monitörsystem.
Härvid uppställde han ännu en annan
tudelning, nämligen emellan, jag vågar säga,
rikemans- och fattigmansbarn. Det för alla
nödiga kunskapsmåttet, ett minimum, skulle
inhämtas i rotskolor genom öfverläsare,
och »för de förmögnares eller på hufvudets
vägnar bättre lottade barnen» skulle
inrättas högre folkskolor med akademiskt
bildade lärare. Huru det i sådant fall
skulle gå med 1842 års folkskola med
sina seminariebildade lärare, ja därom
bekymrade man sig icke. Hon fick lefva
eller - dö, allt efter omständigheterna,
åtminstone kunde hon göra tjänst såsom
öfverläsare för underklassen, och
därmed nog.
Vid 1856 års riksdag fick Rudenschöldska
skolplanen full vind i seglen. R. själf erhöll
ett extra statsanslag, jag vill minnas 5,000
riksdaler, för att experimentera med sin
skolplan, anslag af statsmedel beviljades
till rotskolor med oexaminerade lärare för
allmogens barn till en tredjedel af lönen
och till högre folkskolor med akademiskt
bildade lärare, naturligtvis för finare barn,
till två tredjedelar af lönen. Folkskolan
med sina seminariebildade lärare fick
därvid ingenting, utan syntes, om icke just
afsiktligt, så dock i följd af konsekvensens
naturliga lag, vara dömd att ihjälklämmas
mellan de tvänne nu lagstadgade och
understödda nya skolformerna.
Det är sant, folkskolan hade några år
förut erhållit statsbidrag, i det att
riksdagen anslagit halfva skyddsafgiften, som
det hette, »till folkundervisningens
befrämjande», men borde rätteligen kallats: »till
lindring i skol- och fattigvårdsutgifter», ty
mig veterligen fick ingen skollärare någon
löneförbättring däraf, hvaremot jag har mig
bekant, att i flera församlingar en del af
detta bidrag ingick i skolkassan och en
annan del i fattigkassan under rubrik: till
fattiga skolbarns underhåll. Församlingac
funnos, som erhöllo 600 riksdalers
skydds-afgift, men hade ingen ordinarie skola; en
annan med 400 riksdalers skyddsafgift hade
blott en ambulerande skollärare, som erhöll
.250 rdr lön och’ måste föda sig själf; det
öfriga ingick i fattigkassan, och församlingen
slapp att betala någonting. Många likartade
exempel kunde anföras.
Genom Rudenschölds uppträdande tog
dock folkundervisningen ett steg framåt.
Visserligen togo hans högre folkskolor med
sina akademiskt bildade lärare ingen
synnerlig fart, helst de snart nog fingo en
medtäflare i de från Danmark importerade
fria folkhögskolorna, men uppslaget till den
sedermera allmänt erkända småskolan,
såsom ett nödvändigt underlag för en-vidare
fortgående folkbildning, vardt dock genom
hans reformförslag gifvet, om än dessa
förslag lyckligtvis icke realiserades efter
hans plan. Han hade dock pekat åt det
rätta hållet.
*
Nu uppstod i hela landet en stundom
ganska hetsig strid i skolfrågan. Möten
höllos och skolfrågor diskuterades, mest
dock i Skåne. Visserligen saknades aldrig
lönefrågan på mötesprogrammen, men
pedagogiska spörsmål kommo också till
tals.-Frågan nådde sin spets vid det stora
folkskolläraremötet’ i Göteborg 1862, där jag
- tack vare partiställningen - kom att
bland 300 deltagare fungera såsom
ordförande i 3 eller 4 dagar och stundom
hade svårt nog vid att hålla balansen
emellan partierna. Slutligen blef ett af
mig framställdt resolutionsförslag om
folkskolans fördelning i tre klasser: småskola,
ordinarie’ folkskola och högre folkskola,
med en förkrossande majoritet antaget emot
ett af redaktör S. A. Hedlund framlämnadt,
hufvudsakligen afseende skolans fördelning
i rotar med alla läroämnen så långt man
kunde hinna i hvarje skola.
Denna seger hade dock ingen annan
betydelse än såsom opinionsyttring. Men
nekas kan icke, att denna opinionsyttring
dock klarade begreppen om hvad man
ville och borde vilja och utöfvade inverkan
på afsikterna i senare förhandlingar äfven
vid riksdagen. Bland dem, som kraftigt
understödde denna skolans tredelning emot
den Rudenschöldska tvådelningen, bör
nämnas främst numera kontraktsprosten P.
Pettersson i Rättvik och numera prosten
J. Otterström i Varola m. fl., hvilka
fortfarande både i tal och skrift uppträdde
såsom den verkliga folkskolans vänner och
befordrare emot dem, som tycktes vara
belåtna med »käringskolan och
högfärdsskolan», såsom jag en gång hörde en
bonde yttra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:37:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1891/0150.html
