Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (506.) 9 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
hittills fått nöja sig med den af Weber
påvisade och af Fechner närmare
utvecklade psykofysiska lagen angående
förhållandet mellan förnimmelse och yttre på
verkan. Förf. lämnar oss i okunnighet
om, hvad som menas med »förnimmelsernas
tröskel» och »retelsernas nollpunkt»,
äfvensom i hvad mån denna notis »fyller ett
kändt behof» (se förordet), men ett
vetenskapligt arbete kan väl icke gärna vara
så populärt, att vanligt folk kan fatta det.
Förf. bjuder på många andra i hög
grad öfverraskande vetenskapliga
upptäckter, som vi icke hinna att uppräkna.
Skiljer sig författaren sålunda från alla öfriga
vetenskapsmän med hänsyn till resultatet af sina
vetenskapliga forskningar, så är han om
möjligt ännu mera originell med afseende på
sin vetenskapliga metod. Förf. har rent af
uppfunnit en ny sådan - han öfver sätter
ordagrant. I förordet heter det, att »de stora
kulturlandens förnämsta pedagogiska
skriftställare hafva blifvit rådfrågade och använda».
Detta är sanning med modifikation. Det
är hufvudsakligen en enda författare, som
blifvit rådfrågad och använd. Men sant är,
att de blifvit använda. De hafva till. den
grad blifvit använda, att de fått släppa
till allt, hvad hr B:s bok innehåller. Icke
ens förordet har hr B. kunnat skrifva själf.
Största delen - frasen om att han trott sig
»fylla ett kändt behof» inbegripen T är
hämtad ur Lindners förord till hans stora
Encyklopädi.
»Allgemeine Erziehungslehre» af G. A.
Lindner ligger till grund för det hela. Hr
B. har kritiklöst ryckt ut vissa stycken ur
sitt sammanhang och späckat dessa med
småbitar, tagna ur »Die
Wissenschaft-liche Paedagogik Herbart-Ziller-Stoys» af
Fröhlich och ur »Education as a Science»
af Bain samt ur ett par andra arbeten.
Originalen äro nog i och för sig
förtjänstfulla; Lindners är dock behäftadt
med en del af den ensidighet, som
kännetecknar Herbart-Zillerska skolan.
Denna märkvärdiga metod har
emellertid haft till följd grofva motsägelser. Å
s. 45 heter det: »Äldre föreställningar,
hvilka icke låta reproducera sig, sägas stå
under medvetandets tröskel», men å s.
55 talas örn föreställningar, som »under
medvetandets tröskel af bida reproduktion».
Synd om de stackarna, de få ju bida i
evighet! – Å s. 7 talas om »ett viljande,
som icke framgår ur själsmedvetandet»,
och å s. 58 heter det: »Viljandet är ett
begär, förbundet med insikten om
möjligheten att ernå det begärda.» Det kan
således enligt hr B. finnas en insikt utanför
själsmedvetandet. (Observera uttycket
»s/äfemedvetande» S)
Metoden har vidare haft till följd
betänkliga luckor, bristande sammanhang och
reda. Boken består af 5 delar:
uppfostrans grundbegrepp, föremål (diätologi och
psykologi), mål, grundsatser och medel,
former. I psykologien afhandlas endast
föreställ-ningslifvet. Känslan affärdas på några rader;
ett sammelsurium för resten utan någon enda
klar tanke. Så heter det bland annat s. 60:
»Om råhet och likgiltighet härska i
lärjungens omgifning, om uppfostran är hänsyns-
lös och .barbarisk, då slappas känslan, och
därmed följer äfven sedligt förfall.» På
intet ställe göres ens den aflägsnaste
antydan om, hvilken känsla som slappas.
I den psykologiska delen finnes ingen
afdelning om viljan. Detta är en så
mycket kännbarare brist, som den
Herbart-Zillerska skolan ensidigt sätter som
uppfostrans mål viljans utveckling i ett visst
afseende: i sedligt-religiöst. På grand häraf
står den psykologiska afdelningen, som
endast afhandlar föreställningslivet, för sig
själf utan konsekvenser med afseende på
uppfostrans medel och metod, och
afdelningen om uppfostrans medel innehåller
blotta påståenden utan psykologisk grund.
Bristande sammanhang förefinnes icke blott
emellan bokens stora afdelningar utan nästan
på hvarje sida, och det ersattes
ingalunda af de här och där inskjutna orden
»alltså», »därför», emedan konklusionerna
vanligen sakna premisser. Lindners bevis
och utredningar hafva nämligen för det
mesta utelämnats.
Jämför man nu öfversättningen med
originalen, finner man genast, att den nye
vetenskapsmannens alla besynnerligheter
och motsägelser bero icke blott därpå, att
ämnet själft är honom främmande, utan
också därpå, att han vis a vis de
främmande språken ännu befinner sig på
skolgossens stadium. Ett par exempel. Å s.
120 heter det:
»Rousseaus egentliga afsikt var att befria
föräldrarna och andra från det odium, som
riktas mot smärtans upphof, och sätta i deras
ställe vissa personliga agenter, mot hvilka
barnet kunde ondgöras.»
Hos Bain heter det s. 118:
»_____ - __ - - and to throw this upon
rmpersonal agencies, towards which the child
can entertain no resentment»
Således »opersonliga föremål, på hvilka
barnet icke kan vredgas».
Å s. 32 säger hr B.: »Bästa kväfvefria
näringsmedel äro smör, öl och talg.» Hos
Lindner heter det s. 40: »Beste
stickstoff-lose Nährmittel: a) Fette? Butter, Oel und
Talg.» »Oel», olja, öfversätter hr B. med
öl. Det mest komiska är dock denne
vetenskapsmans naiva tro, att öl hör till feta
ämnen.
Att redogöra för alla de ställen, där
svenskan är eländig och meningen dålig
på grund af dålig öfversättning, är
omöjligt. De flesta af de antydda
inkonsekvenserna härröra af denna grund. Så t. ex.
den första löjliga definitionen på intresse.
(Se ofvan!) Lindner säger icke, att
föreställningsgruppen kallas intresse. Han säger
»erweckt», väcker intresse. Det finnes en
gammal historia* om en gosse, som
öfversatte »Der alte Greis rief seine Kinder und
sprach» med: »Den gamle grisen ref sina
kinder och sprack.» Hr B. kunde möjligen
hafva godt af att någon gång erinra sig
den gossen, innan han sänder ut sin
»Vetenskapliga undervisningslära» och
»Pedagogikens historia».
Gifvet är, att ett aggregat af andra
författares satser och påståenden, dåligt
öfversatta och illa hopfogade, aldrig kan bilda
någon tillförlitlig uppfostringslära. Hade
hr B. nöjt sig med att helt enkelt
öfversatta ett af de nämda arbetena i sin
helhet, skulle han nog därmed gjort skolan
en tjänst, förutsatt att öfversättningen gjorts
någorlunda korrekt. Anmärkas bör dock,
att innehållsrikare och mindre ensidiga
arbeten än den Herbart-Zillerska skolans
skulle kunna väljas. Med den metod, hr
B. nu användt, har han lämnat ett arbete,
hvars rätta halt vi så mycket mindre anse
oss hafva rätt att för lärarekåren förtiga,
som arbetet framträder med höga låter och
stora anspråk.
Totalomdömet om hr B:s bok måste
bli/va: den är ingen uppfostringslära, ick#t
vetenskaplig och icke af Ola Bergström.
För hvem boken är afsedd, är något
svårt att förstå. Att det icke är föl: så
lågt stående folk som folkskollärare och
föräldrar i allmänhet, synes *af de många
latinska termer, af hvilka boken vimlar.
Innan hr B. i nästa opus »de facto»
»manifesterar» sin afsikt att »tradera»
pedagogiska opera åt en okunnig samtid,
torde det emellertid vara honom till »faveur»
att något »kultivera» sinnena och
»orientera» sig själf i vis«a lexika, pä det att
hvad som »objektiveras» icke må allt för
mycket »collidera», utan kunna
»assimileras», så att hr B. och andra ma kunna
däraf något »profitera». Fr.
^
Att lära läsa utan tara*! Läsebok för
hemmet och småskolan af J. Bäckman
och /. A. Svensk. Stockholm, G. E.
Fritze’s k. hofbokhandel. Pris inb. i
skolband 75 öre.
Knappast någon gren af
skolbokslittera-turen har blifvit så rikligt tillgodosedd som
modersmålet och räkning. Här hafva
författare och förläggare visat en ovanlig
täf-lingslust, som ju ej kan vara annat än
prisvärd, då det goda och slutligen det
bästa kan framkomma endast genom fri
och öppen täflan. Hvad modersmålet
beträffar är det dock endast språk- och
rätt-stafningsläror samt för småskolan afsedda
läseböcker, som få vara med i dessa
täf-lingar; folkskolan däremot har fått sig en
monopoliserad läsebok - om till nytta
eller skada för undervisningen må här
lämnas osagdt.
Föreliggande läsebok, hvaraf ett särtryck
under namn af »ABC-bok» utkom under
förra året och åtföljde Svensk
Läraretidning, skiljer sig i åtskilligt från sina
föregångare. Så. t. ex. företer hon den
olikheten med Kastmans och Rodhes, att
inlärandet af åtta vokalljuden icke går före
inlärandet af konsonantljuden. Afsikten
härmed är tydligtvis att så fort som
möjligt lära barnen läsa, och en hvar torde
böra medgifva, att småttingarna äro mera
förtjusta i att läsa: so, is} os, as o. s. v.
än att »ljuda»: u, å, ö o. s. v., hvarför den
nämda anordningen synes vara välbetänkt.
En annan omständighet förtjänar äfven
uppmärksammas hos ifrågavarande bok.
Utgifvarne synas vid utarbetandet af sina
föröfningar så konsekvent som möjligt hafva
sökt genomföra Pestalozzis grundsats: först
saken, sedan ordet, slutligen tecknet. De
nöja sig sålunda icke med att vid inläran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
