- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
382

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (606.) 9 augusti 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 32

främmande, kanske t. o. m. fientlig mot
sin tids tankar, dem, för hvilka han i sin
tur bort vara en vågbrytare. Han blir en
eftersägare, icke en efterföljare.

Ingen skall kunna neka, att professor
Ernst Carlsons fader, statsrådet F. F.
Carlson, var en betydande man: en lärd och
skarpsinnig historiker, en fint beräknande
politiker, en nitiskt verksam
ecklesiastikminister, hittilldags den ende, som i vårt
land egentligen gjort något skäl för
benämningen »folkskoleminister».

Sonen har af honom ärft mycket:
intresset för historien, för det nutida
släktets samhällslif, för folkbildningens stora
sak. Men han är i intet afseende någon
kopia. Tvärtom gifva få personligheter
ett sådant intryck af frisk själfständighet
och käckt frisinne som just han. Tidigt
spordes det om honom med en viss undran,
att han, statsrådssonen, var en den nya
tidens man, och man betviflade på goda
skäl - med de befordringsgrundsatser,
som under denna tidsålder göra sig
gällande - att han skulle lyckas blifva
professor i sin faders och sin egen vetenskap.

Det har varit Göteborgs fria högskola
förbehållet att göra honom härtill.
Göteborgs samhälle har äfven insatt honom i
sin folkskolestyrelse. Den nitälskan och
duglighet, som han här visat, hafva gjort
honom till nämda styrelses ordförande,
alltså till folkskolans högste målsman på
den plats, där det elfte allmänna svenska
folkskolläraremötet nu samlats.

Det har på grund häraf fallit sig helt
naturligt, att han varit den, som i främsta
rummet kommit i åtanke, då det gällt att
för detta möte finna en förste ordförande,
som kunde anses värdigt representera vår
tids svenska folkskola.

En framskjuten ställning gifver dock ej
den enda, icke ens den främsta
åtkomsträtten till ett fritt läraremötes högsta
förtroendepost. Det är ej heller blott
härigenom, som professor Carlson framstår
såsom den förste af mötets representative
män. Han gör det minst lika mycket
genom den uppfattning af folkskolans
ställning och uppgift, som är hans. Denna
uppfattning är nämligen i ett och allt den
nya tidens - den, som nu håller på att
arbeta sig fram.

För professor Carlson, liksom för andra
nutidens klarsyntare skolmän, står det som
något själfgifvet, att skolorganisationen
måste hvila på naturens egen fasta grund,
icke på de konstlade sociala
åtskillnadernas. Den gamla ståndsuppfostran måste
växa ut till nationaluppfostran, de gamla
skolarterna för olika samhällslager ersättas
af skolarter för olika utvecklingsskeden
och för olika, af den naturliga begåfningen
anvisade lefnadsriktningar. Härför kräfves
en fortgående utveckling af folkskolan och
en i samband därmed skeende
omgestaltning af de högre bildningsanstalterna till
Öfverbyggnader på dess breda botten.
Hvilken betydelse professor Carlson
tillerkänner folkskolan, har han måhända tydligast
visat genom att sätta sin egen son i
densamma. Synnerligen kraftigt yttrade han

sig ock därom i sitt märkliga tal vid
svenska folkskolans halfsekelfest den 18
juni förlidet år.

Folkskolan har - så föllo vid detta tillfälle
hans ord - på ett hälsosamt sätt bidragit att
demokratisera det svenska samhället och
närma de olika klasserna till hvarandra; den skall
- så är vårt hopp - rätt omhuldad, blifva
ett kraftigt medel ej blott att uppfostra det
unga släktet till vetande och dygd men äfven
att värna om staten mot faror, som i våra
dagar hota den både inifrån och utifrån. Ett
genom alla samhällsklasser bildadt folk, som
från barndomen lärt skatta religionens,
sedlighetens och samhällsordningens vikt, skall ej
lätt lockas af de falska röster, som stundom
ljuda i tiden och förvilla de fåvitske. Ett folk,
som tidigt lärt älska sin historias höga minnen,
sitt lands och sin fria författnings företräden,
skall ock, när stunden kommer, veta offra
något för dessa oskattbara fördelars försvar.
Inom vår folkskolas väggar, långt mer än
bakom de starkaste fästningsmurar, kan Sveriges
nationella själfständighet sägas vara tryggad.

Kunskap är makt; på vetenskapernas och de
fredliga idrotternas fält kan vårt folk ännu,
sedan det för alltid stuckit eröfrarens svärd i
skidan, vinna vackra lagrar, ja spela rollen af
stormakt. Men då måste ock vår nationella
bildning fotas på folkskolans breda bas.
Folkskolan måste alltmer blifva hvad den redan
till en stor del är, det fasta underlaget för den
svenska kulturens pyramid, dock ej så till
förståendes, som skulle grunden rätta sig efter
toppens beskaffenhet, utan så, att den har sitt
mål i sin egen bestämmelse. Folkskolans
själfständighet bor vara vår ögonsten; dess syfte
får ej på något sätt förryckas för att tjäna
andra, låt vara än så höga, bildningsmål.
Folkskolan bör småningom söka draga till sig barn
från alla samhällsklasser, och därigenom - ej
genom någon oorganisk sammanfogning med
skolor af annan art och annat syfte - blifva
en skola för hela folket, ej blott för vissa
klasser. Sålunda skall folkskolan i sin mån kunna
medverka till lösningen af den sociala frågan,
som i vår tid står främst på dagordningen.

För närmandet mot detta framtidsmål
fordras redan nu genomgripande reformer
af såväl läroverket som folkskolan.

För läroverket kräfves först och främst
dess fördelning i en mellanskoleafdelning
och en gymnasialafdelning. Härom har
professor Carlsson, i egenskap af lektor,
yttrat sig i ett anförande inom Göteborgs
högre realläroverks kollegium den 27 april
1891 vid behandlingen af det samma år
utsända förslaget till ny läroverksstadga.
Hans där framlagda plan var i hufvudsak
följande:

Undervisningen bör lämpas efter lärjungens
utveckling. Den bör på grund häraf fördelas
i ett lägre, mera praktiskt och allmänfattligt,
samt ett högre, mera teoretiskt och for
vetenskapliga studier anlagdt, stadium. Barnet måste
behandlas som barn och på sitt sätt inhämta
vissa allmännyttiga sanningar, vare sig det i
framtiden skall blifva en lärd man eller en
praktisk medborgare. Först hos ynglingen kan
en vetenskaplig grundläggning af studierna med
någon framgång taga sin början. Talet om
att redan på skolans lägre stadium direkt
grundlägga en akademisk bildning är ur pedagogisk
synpunkt en ren orimlighet.

Den lägre afdelningen (motsvarande norska
»mellanskolan») bör sträcka sig till
konfirmationsåldern (ungefär 15 år), vid hvilken
lärjungen vanligen ställes inför valet af utträde i
det praktiska lifvet eller fortsatta studier. Den
skall, om dess kurser klokt anordnas, kunna
utgöra en gemensam förskola både för dem,
som därifrån omedelbart utgå i lifvet, och för
dem, som ämna fortsätta å gymnasiet eller i
fackskolor. Dess kurs bör afslutas med en
examen, motsvarande norska
»mellanskoleexa-men» och medförande kompetens för vissa

praktiska befattningar. En sådan examen skulle
i flera afseenden blifva mycket nyttig. Å ena
sidan skulle densamma genom de fördelar, som
en genomgången och afrundad kurs samt därå
meddeladt vitsord erbjuda, bidraga att till
tiden för kursafslutningen inom läroverket
kvarhålla en mängd lärjungar, som nu utan
ordning och utan synnerlig nytta för lifvet af sin
skolgång strömma ut ur dess mellanklasser.
Å andra sidan skulle den tjäna till att i tid
afsöndra de lärjungar, som efter en kortare
lärokurs böra gå ut i lifvet, från dem, hvilka
skola fortsätta de bokliga studierna.

Den för alla organisationsplaner så
vanskliga språkundervisningsfrågan skulle - enligt
ifrågavarande förslag - lösas så, att blott
tyska och engelska skulle läsas på
mellansko-lestadiet, franska och latin först på gymnasiet
och grekiska först vid universitetet.

En dylik omgestaltning af läroverket
måste emellertid understödjas genom en
samtidig utveckling af folkskolan, på så
sätt nämligen, att denna senare Öfverallt,
där förhållandena sådant medgifva,
erhåller en öfverbyggnad, med hvilken
läroverkets mellanskoleafdelning kan i framtiden
allt mer sammansmälta. Äfven för denna
nödvändighet har professor Carlson visat
sig hafva öppet öga. Såsom
folkskolestyrelsens ordförande har han nämligen i
början af innevarande år framlagt ett förslag
om upprättande i Göteborg af en högre
folkskola (»Folkskolans högre afdelning»)..

Denna högre afdelning borde - enligt hans
plan - vara byggd på den fullständigt
genomgångna folkskolekursen (2 år i småskolan -h
4 år i den egentliga folkskolan). Inträdet skulle
således i medeltal ske vid 12-13 år, utträdet
ungefär vid konfirmationsåldern. Dess
ändamål borde vara att bereda folkskolans lärjungar
tillfälle att utöfver den obligatoriska
folkskolekursen inhämta elementer af allmän bildning,
afsedda att direkt främja deras duglighet i det
praktiska lifvets värf. Gossarne skulle genom
dess genomgående göras bättre förberedda att
inträda i handtverk eller handel och lättare
kunna erhålla förmånligare platser t, ex. i
sjöfartens eller järnvägarnas tjänst. Flickorna
skulle mer än hittills kunna förskaffa sig
arbetsduglighet och förmåga att försörja sig
själfva. Medan vissa ämnen af mer allmänbildande
art, såsom modersmålet, räkning, historia och
naturkunnighet, skulle blifva gemensamma,
borde vid gossarnes utbildning bokföring,
linearritning och slöjd spela en viktig roll, hvarjämte
för dem ett främmande språk, engelska eller
tyska, borde upptagas på schemat såsom
valfritt ämne med ett ej allt för ringa timantal
och med en väsentligen^ på förvärfvande af
praktisk färdighet riktad lärogång. För
flickorna borde handarbete, matlagning och
hälso-lära ingå såsom viktiga moment af läroplanen.

Som man häraf finner är ordföranden
i Göteborgs folkskolestyrelse en man med
vyer, d. ä. med blick för lidens verkliga
kraf. Han hör alldeles afgjordt till de
»auktoriteter», hvilka sätta som sin
uppgift ej att hämma utvecklingens ström,
utan att bereda väg för densamma. Han
och den framåtsträfvande kår, som i dag
samlats till allmänt möte, befinna sig
därför i god samklang med hvarandra.

Carl Fredrik Ernst Carlson är född i Stock
holm den 14 mars 1854. Fadern var
dåvarande professorn, sedermera
ecklesiastikministern Fredrik Ferdinand Carlson. Blef student
i Stockholm 1872, filosofie kandidat 1874,
filosofie licentiat i historia, statskunskap och
nordiska språk 1877, promoverad s. å.
Genomgick profår såsom lärarekandidat vid
Stockholms allmänna läroverk 1877-78, tjänstgjorde
såsom e. o. lektor i historia och geografi samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free