Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (636.) 7 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
119
ner på arbete i folkhögskolan och efter ett
samtal med honom gick han jublande glad hem
att skrifva därom till sin fästmö, en
prästdotter på Fyen. »Mina skönaste
ungdomsdrömmar stodo åter för mig» skref han.
»Nu visste jag ändtligen, hvad det var, jag
skulle taga itu med.»
Att platsen blef Vallekilde, en liten by
i nordvästra Sjselland, berodde därpå, att
där var hans vän Hoff präst. Då han
sporde Köld, om han tillrådde företaget,
fick han till svar: »Pr0v kun til! Vi får
da se, om De kan tale rigtig till de unge
karle.»
Efter långa underhandlingar fick han
hyra en liten s. k. sommarstuga i en
bondgård jämte tvänne små rum. Det var
ytterst inskränkt, men där upplefde han
kanhända sitt skönaste skolår i kretsen af
bortåt 30 unga män. Det var
förlofningstiden med folkhögskolan, och den är den
härligaste. Själf idel eld och lågor,
misstänkte han intet svek, alla trodde han om
godt. Hans egen välvillighet och
kärleksfullhet var så öfverströmmande, att han
trodde sig finna den lika stor hos sin
omgifning. Visserligen fick han ett styng i
hjärtat redan första aftonen på skolan.
Den högtidliga och gripande
skolinvig-ningen var slutad. Vid den hade den
bekante jydske riksdagsmannen Niels Jokum
Termansen äfven talat. Om aftonen stod
Trier ute under Guds himmel och tänkte
på huru makalöst god begynnelsen hade
varit, och sände till höjden en
tacksägelsens suck, då någon kommer och berättar
för honom, att några personer redan voro
i lag med att locka eleverna med till ett
supgille. »Hvor kunde man nänne
(nän-nas)!» utbrister Trier. Det blef naturligtvis
ej den sista missräkningen, »men», säger
han, »Gud Fader i det h0je han råder!»
Han var viss på, att han gått ut att tjäna
i en god sak, som ägde Guds välbehag.
Därför skulle han ock hjälpa.
För att göra sin skola känd hade Trier
redan första sommaren vandrat vida
omkring i Danmark, särskildt på Sjaelland,
med ränsel på ryggen och kommit i
beröring med folket. Mångenstädes blef han
tagen för en vandrande gesäll och fick en
gång vid inträdet i en stuga af en gifmild
husmoder en mark, innan han hunnit
säga, hvem han var. Under en af dessa
vandringar kom han med en ung dräng i
ett samtal, hvars innehåll gaf författaren
Anton Nielsen anledning att skrifva sin
bekanta bok om »Hans, som kom på
folkhögskolan», och af hvilken han utdelade
exemplar åt alla Triers elever vid första
afslutningen. Naturligtvis har Trier stått
modell för skildringen af föreståndaren.
När första vinterhalfåret var gånget, stod
det klart för Trier, att där i Peder
Fredriksens trånga sommarstuga kunde han ej
längre fortsätta. Det mötte nu stora
svårigheter att få passande byggnadsplats
i Vallekilde. Hans försök att få köpa ett
stycke jord voro länge förgäfves, och han
stod i begrepp att flytta sin verksamhet
till annan ort, då gamle Grundtvig, som
tillfrågades, fällde utslaget. »Där du har
begynt så väl och rönt så god välsignelse
i ditt arbete, där skall du också
fortsätta. »
Trier lyckades slutligen köpa 10
tunnland jord samt erhålla ett lån på 12 å
15,000 kr. Och nu började
byggnadsarbetet. Triers berättelse om alla de
svårigheter han hade att bekämpa är ganska
lustig. Själf var han ju ett stadsbarn,
som aldrig ägnat en tanke åt jordbruk,
bygge o. d. För att sköta jordbruket och
köra materialier till nybyggnaden behöfde
han hästar. Hans första par betaltes med
20£ kr. 33 öre. Den ena hästen saknade
synsinnet och borde i ersättning ha fint
känselsinne, menade Trier. »Men det
märktes åtminstone ej på landen.» Hans vagn
betingade ett pris af 60 kr., seldon,
grim-mor och en mängd andra småsaker 25 kr.
Han hade blifvit »en kerende månd - men
dog ikke fint k0rende» - säger han.
För första gången i sin lefnad fick han
nu erfara, att omtanke för penningeaffärer
är i stånd att rifva bort det fina fjunet
på fjärilsvingarna. Nu tillstötte äfven ett
starkt framträdande motstånd från de
pietistiskt sinnade i nordvästra Sjselland, af
hvilka somliga ej hade försyn att i Triers
egen stuga uttala förbannelse öfver hans
skolgärning. På ett folkmöte under
sommaren utbrast en man: »Jag har sport
himlen, hvarför denna skola får lof att
bestå», hvarvid en af Triers vänner
fyndigt inföll: »Men du har väl inte fått svar!»
- Vidare ställde sig de politiserande
landtmannen kyligt för att ej säga fientligt emot
Trier, ty han höll sig främmande för
politiken och ville ej ha med den att göra i
sin skola, en åsikt som han ständigt
vidhöll.
Till medhjälparinna i sin hushållning -
ty nu skulle Trier ha eleverna boende på
skolan samt i kost - fick han en
änkefru Storm, som, gripen af Grundtvigs ord
och folkhögskolans betydelse, ägnade sina
krafter och erfarenhet som husmor odeladt
och utan ersättning åt Triers hushållning.
Och det behöfdes sannerligen en god
hjäl-parinna, ty Trier hade på det området
lika litet förstånd som på jordbruket. Och
när skolan skulle begynna, stod byggnaden
genom byggmästarens försumlighet
knappast halffärdig hvad det inre beträffade,
och bohaget var högst ofullständigt, men
tack vare goda vänners och grannars
hjälpsamhet samt Triers lifaktighet, fyndighet
och aldrig sviktande goda lynne och fasta
tro på sin sak gick det framåt. Han stod
en gång alldeles utblottad på medel och
visste ej, hur han skulle kunna bestrida
utgifterna under de närmaste dagarna.
Han bad då innerligt, att Gud skulle
hjälpa honom och ej låta den sak komma
på skam, som han kämpade för.
Följande dag kom en ny elev, som anhöll att
få betala för hela skoltiden..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
