Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (637.) 14 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 11
till dess talman. Denna tilldragelse väckte
stort uppseende, och det ansågs allmänt,
att Ferry härmed blifvit ställd såsom den
främste kandidaten vid närmast
förestående val af president för franska
republiken.
#
Huru framstående Jules Ferry än var
såsom politiker, sin största betydelse hade
han dock såsom skolväsendets organisatör.
Själf yttrade han en gång: »Då det
ärofulla uppdraget blifvit mig lämnadt att i
deputeradekammaren representera en del
af hufvudstadens befolkning, gör jag mig
själf detta löfte: af samtliga de frågor,
som sysselsätta vår tid, vill jag välja en,
åt hvilken jag skall ägna mig med all min
intelligens, all min själ och allt mitt hjärta,
med alla mina fysiska och moraliska
krafter - det är frågan om vårt folks
uppfostran.»
Detta löfte har han ock hållit. Det är
från hans verksamhet såsom
undervisningsminister, som de flesta bland de
lagar härröra, hvilka ännu i dag utgöra
grundvalarna för det franska
undervisningssystemet.
Främst bland dessa lagar må nämnas
följande fyra:
1) lagen om lärarinneseminarierna af den 9
augusti 1879,
2) lagen om kompetensbetyg för
folkskollärare af den 16 juni 1881,
3) lagen om kostnadsfri
folkskoleundervisning af samma dag samt
4) lagen om obligatorisk
folkskoleundervisning af den 28 mars 1882.
Genomförandet af dessa lagar var ett
jättearbete, som kostade otrolig strid. Det blef
Ferrys lott att under hela sitt offentliga lif
aldrig få njuta någon rö. Oupphörligen måste
han kämpa mot fiendtliga och oförsonliga
motståndare. Detta var ock helt naturligt,
då hans sträfvanden främst gingo ut på
att ställa undervisningen under statens
ledning samt att från densamma uttränga
jesuiterna, hvilka förut så godt som
enväldigt härskat däröfver, särskildt genom de
under deras ledning stående skolsystrarna.
Den lägre undervisningen sköttes nämligen
förut nästan uteslutande af nunnor, hvilka
härför ej behöfde någon särskild
utbildning utan endast ett rent kyrkligt
bemyndigande.
Lagen af 1879 om lärarinneseminarier
kunde därför ej genomdrifvas utan de
häftigaste parlamentariska stormar.
Kamrarna sutto då ännu i Versailles. Ferry
öfverhopades, särskildt i senaten, med de
bittraste beskyllningar för sitt förslag;
följden af detsamma skulle blifva religionens
upplösning samt Frankrikes fördärfvande
genom frimureri och gudsförnekelse m. m.
Ferry tillbakavisade med vältalighet dessa
fåvitska anklagelser.
Det, som senaten nu har att behandla -
sade han - det, hvarom den i dag har att
uttala sig, det är frågan om organisationen af
det kvinnliga släktets undervisning i detta
land. Se där lagens innebörd!
Lärareseminarier hafva vi redan, och de hafva skaffat oss
en kår af dugliga lärare. Hvarför skulle vi ej
göra lika mycket för att skaffa äfven vårt folks
flickor en god undervisning? Detta är den
verkliga frågan, mina herrar. Hvad här
föreligger är en skolfråga och intet annat - utom
för sådana personer, som bakom densamma
dölja partilidelser.
Dessa sista ord gåfvo signalen till ett
af dessa tumult, hvilka i de sydländska
parlamenten äro så vanliga. Nästan hela
högern reste sig och lämnade salen. Men
lagen blef antagen.
Lagen af den 16 juni 1881 rörande
kompetensbetyg för utöfvande af
lärarekallet väckte lika förbittradt motstånd. Dess
första paragraf lydde sålunda: »Ingen må
hädanefter äga att bestrida lärare- eller
lärarinnebefattning i de offentliga skolorna
utan att vara försedd med vederbörligt
kompetensbetyg (brevet de capacité).» Det
förutvarande privilegiet för de andliga
lärosystrarna, grundadt endast på kyrkligt
undervisningsmissiv (lettre d’obédience)
skulle således upphöra. Härtill kräfdes
emellertid två dryga år. Regeringens förslag
härom framlades af Ferry några veckor
efter hans inträde i ministären år 1879.
Men det mottogs i båda kamrarna med
invändning på invändning. Hela
sammanträdena upptogos af tablåer och statistiska
undersökningar, historiska öfversikter,
anföranden af pedagogiska auktoriteter samt
politiska, moraliska och teologiska
reson-nement. Redogörelsen för
öfverläggningarna fyller en stor volym. Högern
arbetade emot af alla krafter, framlade
ändringsförslag rörande den ena detaljen efter
den andra och gaf vika endast steg för
steg. Dess ledare anföllo oupphörligen Ferry,
och denne måste upprepade gånger upp i
talarestolen. Det var med ytterst svag
majoritet förslaget gick igenom i senaten,
men det gick dock.
Under tiden närmast efter segern
funnos rätt många »moderata» personer, som
menade, att Ferry vid tillämpandet af den
genomdrifna lagen »gick väl långt», att
han »fordrade för mycket» samt att han
bort förfara mera »skonsamt», mindre
»häftigt» o. s. v. Men, såsom det sedermera
mycket riktigt blifvit anmärkt, dessa
samma personer skulle nu, tio år efteråt, med
förakt rycka på axlarna ifall någon vågade
komma med ett sådant, förslag som att
återföra de kyrkliga undervisningsmissiven.
»Det är väl det minsta man måste fordra»,
säga de nu enstämmigt, »att hvarje lärare
och lärarinna skall hafva ett
kompetensbetyg. Innan man går att lära andra,
måste man först hafva lärt själf.» Men så lät det
icke på den tiden, då man tyckte, att Ferry
»gick väl långt».
Egendomligt nog blef lagen om
kost-nadsfri folkskoleundervisning knappast
diskuterad. Detta förklaras dock däraf, att
den så länge varit förberedd. Förslag i
den riktningen hade framkommit flera
gånger förut, och åt en kommitté under den
bekante naturforskaren Paul Berts
ordförandeskap hade lämnats i uppdrag att
utarbeta en organisationslag för
folkundervisningen, hvilken skulle ersätta den af
1850. Förslaget härtill var redan
Utarbetadt och framlagdt för kamrarna, då Jules
Ferry första gången blef
undervisningsminister. Han var fast besluten att fortast
möjligt få det igenom. Men med sin
skarpa blick för förhållandena och sitt prak-
tiska förstånd insåg han snart, att han ej
i klump skulle lyckas få godkändt ett
förslag, som innehöll flera afdelningar och
mer än hundra paragrafer. Han föredrog
därför att dela detsamma i flera skilda
förslag och framlägga dessa för
riksförsamlingen, det ena efter det andra.
Härigenom försvagade han motståndet och vann
på kortare tid sitt syfte.
Slutligen gällde det att genomföra äfven
den mest omfattande af alla skollagarna,
den af den 28 mars 1882 om obligatorisk
folkskoleundervisning. Genom densamma
skulle den stora massan af folket blifva
delaktig af undervisningen, och denna
undervisning skulle icke tillkomma den
katolska kyrkan utan det borgerliga
samhället. Lagen uppväckte den lifligaste vrede,
och dess antagande betecknades i häftiga
stridsskrifter såsom »en gudlös och
tyrannisk olycka». Ferry uppvisade till svar
härå, att så som sakerna i Frankrike
stodo läte ingen allmän folkundervisning
tänka sig, så vida den ej gjordes
obligatorisk. Skedde ej detta, så vore alla öfriga
åtgärder, alla kostnader och alla
organisationer bortkastade utan nytta.
Månne det är utgifter, som det här
egentligen gäller? utbrast han i riksförsamlingen.
Eller är det kanske anskaffandet af skolhus?
Nej, hufvudfrågan är en annan. Min
orubbliga öfvertygelse, grundad på verkligheten och
på statistiska fakta, är den, att om I ej rösten
för föräldrarnas förpliktelse att låta undervisa
sina barn - märk väl: ej deras moraliska utan
därjämte äfven deras sociala och juridiska
förpliktelse - så skolen I förgäfves låta skolor
växa fram ur jorden, förgäfves skolen I göra
dem ljusa och luftiga, förgäfves skolen I förse
dem med goda lokaler och
undervisningsmedel, förgäfves skolen I öka lärarepersonalen!
Rösten I ej för skolplikten, så skall allt
förblifva på samma punkt som nu.
Hufvudsvårigheten var naturligtvis att
bestämma den offentliga skolans
förhållande till de olika och hvarandra
förkättrande kyrkorna, i främsta rummet till den
öfvermäktiga katolska. Ferry kunde ej
finna någon annan lösning än den så
mycket omstridda: att öfverlåta den rent
religiösa undervisningen åt hemmen och de
religiösa samfunden eller, såsom det heter,
att »sekularisera» den offentliga
undervisningen. »Att sekularisera skolan», sade
han, »är icke att göra henne gudlös, icke
att bortjaga religionen ur uppfostran. Det
är helt enkelt att återställa sakernas
normala tillstånd, att fördela ansvaret för de
olika sidorna af barnets utveckling på dem
det med rätta tillkommer, att öfverlåta den
kyrkliga undervisningen åt kyrkans tjänare,
de enda härtill fullt kompetenta, samt att
lämna den borgerliga undervisningen helt
och hållet åt den borgerlige läraren.»
Härom må nu tankarna vara hurudana som
helst, visst är, att Ferry i denna fråga
snarare verkade återhållande på det
republikanska partiet än eggande samt att han
icke ville veta af, att i skolorna skulle
drifvas någon antireligiös propaganda.
»Familjernas vilja», sade han, »skall alltid
vara den bestämmande i fråga om deras
barns religiösa undervisning.»
#
Ferry var icke blott lagstiftare och
administratör; han var äfven pedagog. Intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
