Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (673.) 21 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
595
Att i skolan ordna försvarsfester, insamla
medel till försvaret, hålla nationella
högtidsdagar o. d., allt detta har nog sin
betydelse för väckandet af fosterländsk
stämning men måste dock anses såsom bisaker.
Hufvudsaken är att fostra och utveckla det
nationella lifvet och se till, att den
fosterländska strömningen blir en insats i vår
kultur genom att i alla riktningar stärka
vårt nationalmedvetande. Detta kan ske
dels genom själfva ordnandet af
undervisningen och dels genom sättet att meddela
densamma.
Vår folkskoleundervisning är svensk,
därom har man varit ense, däröfver är
man stolt. Vid denna undervisnings
ordnande har man icke fruktat att lämna
åsido sammanhanget mellan det nationella
och det mänskliga, hvilket senare dock är
nödvändigt, om det nationella skall vara
utvecklingsrnöjligt, om det skall blifva
naturligt och ej genom reaktionens lag
öfvergå till kosmopolitism. Och denna reaktion
inträder så mycket lättare inom vår
folkskola, som den undervisning, hvilken kallar
sig den högre, så vidt skiljer sig från den
förra och är så osvensk som möjligt.
Inom den högre undervisningen såväl
för manlig som kvinnlig ungdom intaga
nämligen de främmande språken
hedersrummet, medan modersmålet, ett folks
dyrbaraste arf, får nöja sig med en
undantagsställning och åtnjuta ett underordnadt
anseende såsom bildningsmedel. Mot
beredandet af större plats åt modersmålet
invänder man, att en liten nation måste
ägna mycken tid åt de främmande språken
för att bevara sin plats bland kulturfolken.
Men icke stå vi i detta afseende framför
Danmark, som dock af sina studenter
fordrar säker kunskap i modersmålet och dess
litteratur.
Ett grundvillkor för att kunna genom
uppfostran stärka nationalandan är att af
svenska män och kvinnor fordra kunskap
i modersmålet och dess litteratur.
Modersmålet skall vara det viktigaste ämnet i alla
svenska skolor och utgöra ett starkt
bildningsband mellan olika samhällsklasser.
Emedan en stor del lärjungar icke
genomgå skolans alla klasser, bör, menar
man, all kunskap i modersmålet, historia
och geografi vara inhämtad på det lägre
stadiet. Följden häraf blir emellertid, att
under de sista och viktigaste
utvecklingsåren undanskjutas de fosterländska
bildningselementen, och de unga få lätt den
uppfattningen, att det svenska är någonting
svagt och oväsentligt, som tillhör
barnaåren, som tillhör folkskolan. Dessutom är
att märka, det mycket af svensk bildning
ej kan meddelas förrän vid mognare ålder.
Detta gäller såväl modersmålet som
geografi och historia.
Hur är det i detta fall ställdt beträffande
undervisningen i geografi? Nu inläras i
de lägre klasserna tämligen grundligt
Sveriges floder, sjöar, städer o. s. v. äfvensom
något, för dessa små kanske för mycket,
om natur och produkter. Sedan i
mellanklasserna "företagits ströftåg till främmande
länder, kommer man på det högsta stadiet
åter till Sverige men då endast för några
timmars repetition,under hvilken det
gamlas återinpluggande är hufvudsak.
Sedan genom läsningen af främmande
länder begreppen ökats, jämförelsepunkter
och erfarenheter vunnits, borde nu af
Sverige meddelas en fullständigare bild. De
unga skulle genom personlig erfarenhet eller
lifliga skildringar lära sig förstå, hvilka
rikedomar vi äga, och genom denna
kunskap lifvas att ägna sitt lif åt utvecklingen
af de ofta illa använda hjälpkällorna. De
skulle läras att älska Skånes fruktbara
slätter med deras hvita bondgårdar och
ståtliga herresäten lika väl som nordens
stolta snöberg, de oändliga fjällvidderna
med deras tallösa renhjordar och spridda
lappkåtor. Det ligger en rikedom i denna
naturväxling från Mellaneuropas natur till
polartrakternas; det ligger en styrka i denna
kulturskala från nittonde århundradets
högsta förfining till nomadens enkla lifsvillkor.
Få land, få folk kunna visa upp något
dylikt.
Historien bör kombineras med geografien.
Ungdomen skulle läras att detta deras
Sverige är ock deras fäders. De historiska
händelserna skulle knytas till noga kända
platser. Detta ger ökadt lif och större
åskådlighet; den historiska fantasien får
ett stöd och en utgångspunkt. Hvarje
landskap, hvarje stad har sina minnen.
Vid dessa bör man dröja och söka
framkalla aktning för fädernas verk och kärlek
till svunna tiders minnen. En nationellt
odlande historieundervisning får ej blott |
vara politisk. Den bör upptaga åtminstone
vissa sidor af kulturhistorien och lämna
rymlig plats åt det biografiska elementet.
Genom att förbinda vår svenska historia
med världshistorien påvisas, att fastän vi
äro ett litet folk, vi dock hafva
världshistoriska minnen; men att vi likväl ej böra
öfverskatta vår plats bland kulturfolken, då
vår odling till ej ringa del är sekundär.
Särskildt lärorikt och stärkande för ungdomen
är att lära känna Sverige utom Sverige,
Sverige i Finland, i Östersjöprovinserna, i
Tyskland och i Amerika.
Folkskolans historieundervisning har en
stor uppgift i fråga om fosterlandskärlekens
stärkande i de djupa leden. Tiden är knapp,
dock kunde genom beaktande af några här
angifna synpunkter undervisningen göras
mera fruktbringande. Inlärandet af en liten
systematisk lärobok synes där vara än
mindre på sin plats än i elementarskolan.
Det tager tiden i anspråk men ger föga
behållning. Men undervisningen blir
gifvetvis såsom inspektionen är. Läraren vill
uppvisa, att han ordentligt genomgått
pen-sum. Nog vore det bättre, om läraren
sökte entusiasmera de unga för våra stora
minnen, att han lärde dem sörja öfver våra
fäders felsteg och glädjas åt deras
framgångar och lärde dem ana, att de i sitt
land och dess frihet fått ett arf från
fäderna, för hvilket de en gång skola svara
inför sina efterkommande.
Historien kan, om man så vill, vara ett
farligt ämne, då man en gång går ifrån
pluggandet. Men det gäller här som i
många andra lifsförhållanden, att
missbruket ej upphäfver bruket. Lika visst som
det finnes ett sinne för uppfattandet af
tonvärldens skönheter, lika visst finnes det
ett historiskt sinne, som sätter oss i stånd
att lefva med gångna släkten. Man kan
vara lärd på årtal och namn och sakna
detta sinne. Någon sanning ligger det nog
ock i Grundtvigs yttrande om svenskarne,
att de äga natursinne men sakna historiskt
sinne. Hvarje anlag behöfver utvecklas,
och månget anlag finnes, som kan synas
doldt. Säkert är, att vår skolundervisning
ej utvecklar det historiska sinnet. Säkert
är ock, att det historiska sinnet stärker
nationalandan.
Uppfostran till sanning
utgjorde ämnet för öfverläggningen vid
Pedagogiska sällskapets sammanträde
härstädes lördagen den 10 dennes.
Öfverläggningen inleddes af
skolföreståndarinnan Anna Sandström med ett
anförande af i hufvudsak följande
innehåll.
Då man vill uppfostra till sanning, är
det af vikt, att man undersöker de
osanningar, till hvilka barnen göra sig skyldiga,
utforskar orsakerna till dem och därefter
rättar botemedlen. En stor del af barnens
osanningar föranledes af deras lifliga fantasi.
Så finnes det t. ex. barn, som äro
begif-na på att berätta historier om de mest
underbara händelser och ting. Detta
motsvarar på sätt och vis de äldres diktande
verksamhet och bör icke anses såsom
något verkligt brottsligt. Sådana barn
kunna dock inverka skadligt på sina kamrater,
därigenom att de vilseleda deras begrepp.
Man bör därför tillhålla dem att, när de
berätta något dylikt, uppriktigt säga ifrån,
att det är dikt och icke verklighet.
Många af barnens osanningar bero på
bristande iakttagelseförmåga. Man gör helt
visst barnen orätt, om man tror, att deras
osanningar alltid äro medvetna. Det är
verkligen icke så lätt att gifva en fullt
sann och riktig framställning af hvad man
sett eller hört. Därtill fordras, att man äger
en säker uppfattning och ett godt minne
samt att man är fullt oberoende af
tillfälliga stämningar. Det är mången gång
svårt nog för äldre att uppfylla dessa
betingelser. Hvilka svårigheter skall det då
icke möta hos barn! Man hjälper barnen
att öfvervinna sådana svårigheter genom
att vid undervisningen vänja dem att alltid
hålla sig till det exakta. Man bör sålunda
aldrig nöja sig med oklara och sväfvande
redogörelser eller hafsiga undersökningar.
Öfverdrifter och förhastade slutledningar
böra genast rättas.
De vanligaste orsakerna till osanning äro
dock lättja och fruktan. Lättjan är
orsaken till det slags osanning, som kanske
medför de hemskaste följderna, nämligen
»fusket». Där detta vunnit insteg, där
undergräfves och fördärfvas barnets hela
framtida uppfattning a;f sitt arbete.
Osanningen framträder sällan isolerad.
Vanligen är det så, att då barnet liksom
samlat ihop en hel skuldbörda af
försummelser eller förbrytelser, så tillgriper det
slutligen en djärf uppenbar osanning för att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
