Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (675.) 5 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
623
Hans Furstliga Nådes Praeceptore Johan Skytte,
Åhr 1604
Denna afhandling är en af våra äldsta
skrifter i pedagogik. Gifvet är, att ordet
»pedagogik» icke här får fattas i fullt
modern mening, d. v. s. såsom en
framställning af uppfostran ur
allmän-mänsk-lig synpunkt; detta var som bekant
förbehållet Comenius, hvilken var en yngre
samtida till Skytte och en i
pedagogikens historia visserligen ojämförligt mera
betydande man. Skytte håller sig troget
till sin särskilda .uppgift, han talar icke
om huru ett barn skall utvecklas till
människa, utan om huru en tronföljare
skall beredas till det ämbetet att vara
konung. Så betraktad måste hans
afhandling erkännas vara ett för sin tid
utmärkt arbete. Synnerlig beundran
förtjänar den för sin ovanligt lediga och
rena svenska samt för sin sinnrika och
åskådliga framställning, hvilken sällan
eller aldrig höjer sig öfver en tioårig
gosses fattning. Framtiden visade ock,
att den föll i god jord och öfvade ett
stort inflytande på Gustaf Adolfs åsikter
om bildning och skolväsende.
En väsentlig orsak härtill synes
emellertid hafva varit, att författaren med
utomordentlig smidighet lämpade sig efter
sin lärjunges medfödda individualitet,
hvaraf följden åter blef, att ramismens
pedagogiska grundtanke, undervisningens
afpassande efter samhällslifvets praktiska
kraf, här drefs till sin yttersta spets.
Allt bedömes efter sin omedelbara
praktiska nytta för den blifvande regenten
och härföraren. Genom att flitigt öfva
sig uti gudelighet och af hela sin kraft
förfäkta och försvara den rätta
gudstjänsten, heter det, förvärfvar en regent den
säkraste myndigheten öfver sina
undersåtar, liksom han däraf äfven lär sig,
huru han skall vara manlig och
oförfärad, uti all motgång glad, lustig och
oförskräckt samt i alla farligheter stadig
och frimodig. Af de bokliga konsterna
låter grammatiken furstliga personer veta,
huru de skola mottaga främmande
herrars och potentaters myndiga
sändningebud. Retoriken lär en herre och
tillkommande regent att vrida och lämpa
människornas hjärtan, hvart han vill, att
när krig skall begynna eller fullföljas med
en beprydd oration beveka sina
undersåtar att godvilligt påtaga sig dess skatter
och besvär, att stilla möjligen
uppkommande uppror samt att före drabbningen
mana soldaterna till mannamod och att
under flykt hejda och föra dem tillbaka.
Dialektiken undervisar honom, huru han
skall i alla saker rätt döma och
disputera. Aritmetiken gifver honom förmåga
att med egna ögon kontrollera, huruvida
hans tjänare med de årliga skatterna
och med alla utgifter rättvisligen förfara.
Den och geometrien lära honom ock,
huru han med konst skall formera
slaktordningar, beskjuta fästen, slå läger och
sköta artilleriet. Genom mekaniken får
han kännedom om huru nya instrument
kunna uppfinnas och lämpas för
krigsbruk o. s. v. Af politiken inhämtar han
rätta orsaken till alla herrars och
regen-ters fall och undergång, af historien
sättet att begynna krig och sluta fred,
utverka subsidier m. m. En stor blygsel
och vanära vore det, heter det vidare,
för en furste att icke noga hafva
genom-studerat sitt rikes lag samt att vara
obekant med främmande nationers rätt och
sed. Nödvändigt vore ock, att han gjort
sig skicklig i de ridderliga stycken och
öfningar, hvilka göra en duktig soldat
och krigsman.
I hvilken grad dylika maningar voro
i konung Karls och Gustaf Adolfs smak
visar den skildring af den senares
ungdom, som Axel Oxenstierna efterlämnat.
När prinsen begynte växa till i åren,
heter det där, och enkannerligen sedan
han det tionde året nått hade, blef han
af herr fadern mer och mer, allt som
åren tillväxte, tillåten att höra och
bevista gemene rådslag, måste alltid vara
tillstädes vid sändebuds förhör, och blef
honom på sistone af herr fadern pålagdt
att gifva sändebud svar och sålunda
vänjas vid höga saker och deras
handterande. Och efter den tiden var full af
krigsbesvär och konungens hof besökt
och uppvaktadt af många
krigsämbetsmän, icke allenast svenska utan i
synnerhet tyska, fransyska, engelska,
skottska och nederländska samt af några få
italienare och spanjorer, hvilka under de
utländska fredstiderna och det
nederländska tolfåriga stilleståndet sökte i
Sverige sin lycka, så besökte de ock
efter herr faderns vilja och befallning
prinsen nästan idkeligen, och med sina
förda diskurser öfver andra folks krig,
slaktningar, belägringar, krigsdisciplin till
lands och vatten, befästningar, skepp och
sjöfart, retade och uppeggade de den
unge herrens dessförutan och af
naturen därhän lekande sinne, så att han
tillbragte nästan hela dagarna med frågor
efter det, som i kriget på ena eller andra
stället sig tilldragit, och skaffade sig så,
innan åren det medgåfvo, en tämmelig
insikt i krigsvetenskapen, enkannerligen
rörande de sätt och medel, genom hvilka
man ett ordentligt och väl inrättadt samt
med Sveriges rikes villkor enligt krig
föras skulle, hafvandes sig därvid prinsen
Moritzes af Oranien väsen och sätt
likasom en regel i begynnelsen föreställdt.
Genom dessas umgänge och snack, hvilka
hvar och en om sig och sitt mycket
berömligt berättade, blef han mycket
upptänd att göra androm likt och än
vidare gå dem öfver.
Johan Skyttes befattning med Gustaf
Adolfs undervisning fortfor ända till hans
tronbestigning, ja t. o. m. än längre.
Trots sin sjudande verksamhet på alla
regeringsområden lärer konungen
nämligen hvarje dag hafva ägnat åtminstone
någon timme åt studier, och gärna
begagnade han sig därvid af sin forne
läromästares ledning. Också blef Gustaf
Adolf en synnerligen kunskapsrik man.
Särskildt hade han, enligt samtida
vittnesbörd, en ovanligt omfattande
språkfärdighet. Redan i sina unga år fick
han, säger Axel Oxenstierna, en
fullkomlig vetenskap och kännedom i många
främmande språk, så att han talade latin,
tyska, nederländska, fransyska och
italienska såsom däruti boren, förstod
spanska, engelska och skottska, hade ock af
polska och moskovitiska en smak. Hans
sakkunskaper betecknas såsom särdeles
mångsidiga. Han diskurrerade, heter det,
märkeligen om Guds ord, om
regements-saker, om trä och örter samt om fåglar,
fiskar och andra djur.
Vittnesbörd finnas, att Skytte
ingalunda för sin undervisande verksamhet
förbisåg sin uppfostrande oi detta ords
mera speciella betydelse. År 1610
sändes han af konung Karl till hofvet i
London, bland annat för att höra sig
för rörande lämpligheten af ett giftermål
mellan tronföljaren och den engelska
prinsessan Elisabet. Den häraf
förorsakade skilsmässan var honom så
mycket mera emot, som hans lärjunge just
vid denna tid ingått i ett brytningsskede,
då hans starka och brådmogna lidelser
hotade med svåra sedliga faror, hvilka
af hans omgifning motsågos med bäfvan.
Prinsens hofmästare och handledare i
ridderliga idrotter, hofmarskalken Otto
Helmer von Mörner, har i sina
efterlämnade handskrifna anteckningar gifvit
honom det bekymrade intyget, att »Herr
Gustavus Adolphus, som då var i sitt
femtonde eller sextonde år, icke mera
ville låta tukta sig utan mest höll sig
till dem, som lämnade honom sin fria
vilja med damer, kortspel och jakt samt
krigsöfningar.» De farliga anlag, som
sålunda framträdde hos den unge fursten,
voro ej obekanta för Skytte, och under
sin bortovaro skref därför denne till
honom de allvarligaste bref. »Huru
ifrig», yttrar han där, »huru brinnande
min åstundan varit att genom
mångfaldigt kunskapsförråd göra Eders
Höghet skicklig till fosterlandets styrelse,
därom vittnar mitt eget samvete, och
de många år jag därpå användt. Nu,
då jag skulle njuta den rikaste frukten,
bortkallas jag från en så ädel
sysselsättning och försändes i statens
angelägenheter till främmande land. Men
frånvarande liksom närvarande besvär jag
Eders Höghet vid alla de förra årens
mödor, vid ryktet af dess eget namn och
vid fosterlandets blifvande sällhet att icke
af tomma och fåfänga nöjen låta locka
sig från fortsättningen af den påbegynta
banan. Besinna huru stor skada och
huru många människors förakt Eders
Höghet skall ådraga sig, om Han lägger
afsides dygd och bildning, det enda
varaktiga i detta lifvet, och öfverlämnar sig
åt veklighet och fåfänga nöjen! Då vore
jag olycklig och allt mitt arbete
förgäfves.»
Såsom Gustaf Adolfs uppfostrare i
moraliskt hänseende efterträddes Skytte
af den berömde Johannes Rudbeckius,
hvilken från 1604 till 1613 varit
professor i Uppsala, men på grund af de
häftiga striderna mellan honom och Mes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
